Vi föreställer oss gärna att arbetarlitteratur skall bestå av ett antal rakt berättande och realistiska romaner med sociala förtecken. Berättelsen skall också fylla sin kvot av nyttighet. Den skall ha ett tydligt ärende, en angelägen och formulerad uppgift – inte minst i det att den direkt skall kunna tolkas och placeras i ett sammanhang, likaså skall den helt okomplicerat kunna ha en självbiografisk sanning som klangbotten.

Det är ett problem. Ett av många, om man så vill. Det finns naturligtvis ingen vedertagen definition på vad som är arbetarlitteratur, även om man till viss del brukar mena på att genren skall vara skriven av arbetare, eller av författare med arbetarbakgrund – och den litterära utsagan skall då också skildrar arbetarklassens levnadsvillkor. Vem är idag arbetare? Är det ens ett statiskt tillstånd?

Det är istället en beskrivning som mer äger en slags historisk betydelse – inte minst när litteraturen kom att handla om att exempelvis beskriva den frambrytande arbetarrörelsen eller statarnas villkor i Sverige. Men, verkligheten ser inte ut som då – för det fanns en tid när man okomplicerat kunde föreställa sig en arbetarklass eller enkelt definiera vem som i så fall tillhör den. Det har också blivit som så att den historiska beskrivningen av arbetarlitteraturen reducerar sig själv genom givna tolkningsmönster.

Artikelbild

Pionjär bland arbetarförfattare. Hon emigrerade till USA, återvände till Sverige och romandebuterade 1908.

Det är en av anledningarna till varför jag känner en sådan glädje nu när Murbruk förlag utger nyutgåvan av Maria Sandels ”Familjen Vinge” Det är inte minst angeläget för att vi behöver komma bort ifrån tanken på att arbetarlitteraturen enbart bestod av män som skrev för män. Maria Sandel (1870-1927) räknas som en av Sveriges första arbetarförfattare och hennes romaner handlar ofta om kvinnor från arbetarklassen. Hon skildrar klassrelaterade ämnen som strejker och solidaritet, och bifigurerna är ofta människor i samhällets periferi. Sandels kom också att beröra känsliga ämnen som abort och homosexualitet i sina böcker – ämnen som aldrig kom att få någon större plats hos de manliga kollegorna.

I definitionen av arbetarlitteratur vill vi gärna också se framför oss en manlig skribent som rekonstruerar sin klassresa, som också är en bildningsresa. Kunskap, klass, kamp. Och ett manligt kön. Det är en snäv avgränsning – och den blir smalare och smalare för vart år som går. ”Familjen Vinge” utkom som enskild titel 1913, utgiven bok, fyra år efter det att den gått som följetong i ”Social-demokraten” – och enligt Rickard Rens välskrivna efterord till den nu aktuella utgåvan - så kan man se det som att hon nu tog det slutgiltiga steget ut i den borgerliga offentligheten. Romanen kom att skrivas om, redigeras. Anpassas är det kanske till och med rimligt att säga.

”Familjen Vinge” ställer på ett sätt en rad frågor på sin spets, inte minst blir det rimligt att fråga sig vilka kvinnliga röster från samtiden som vi släpper in i skildringarna av samtidens arbetarlitteratur? Klass, kön, etnicitet. Romanen rör sig omkring ett antal människor som är bosatta i Stockholms arbetarkvarter. Det är bostadsbrist. Arbetslöshet. Bedrägerier. Alkoholism. Ett liv i konstant kamp mot en orimlig börda – och för ett värdigt liv. Språket är expressivt, nära. Det är svårt att inte känna den underliggande ilskan. Finns det någon arvtagare till Sandel?

Eller lever vi fortfarande inneslutna i föreställningen om den manlige författaren med ett kroppsarbete? Det finns inget svar på frågan om vad litteratur skriven för arbetarklassen skulle vara? Är det inte till och med ett förmätet påstående, att arbetarklassen skulle ha ett speciellt litterärt behov som inte kan tillgodoses med den litteratur som verkligen redan finns i sinnevärlden?

Artikelbild

Från kamp till upplysning. Maria Sandel blev döv vid 25 års ålder och dranndes senare av en svår synskada.

Det finns ett mycket intressant exempel, fast nu från samtidens lyrikvärld. Emil Boss debuterade 2011 med arbetsplatsskildringen ”Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi” vilket helt underminerade kravet på direkt och enkel omedelbarhet. Hans dikt är istället mångfacetterad och komplex – men faktum kvarstår – han skildrar en arbetsplats, det monotona, det reducerande i ett traditionellt lönearbete. Så hur skall vi tolka hans debutdiktsamling, som dels beskriver ett fysiskt monotont arbete och dels använder sig av ett språk som försöker att underminera själva språkets maktanspråk? Är Boss en arbetarförfattare?

Och Katarina Frostensons undersökning av språket och kvinnligheten, är inte det egentligen en konsekvens av just den traditionella arbetarlitteraturens hierarkiska maktanspråk, som vi nu håller på att frigöra oss ifrån?

Birgitta Trotzig? Hennes skildringar av kropp och arbete, av hopp och tröstlöshet? Väger hon lättare än Ove Allansson när svensk arbetarlitteratur skall summeras?

Om ja, så varför?

Vad som fattas är en beskrivning av människan, den levande människan, som inte bara är arbete, utan också allt det andra: kärlek, vanmakt, utanförskap.

Den moderna statarberättelsen, som äger rum just nu och ännu inte är utgiven, delar sig i två hälfter:

En andragenerationens invandrare, strax över tjugo, som arbetar på ett bemanningsföretag. En frånskild småbarnsmamma i en förort som arbetar inom vården. Det är den ena sidan.

Den andra sidan är själva språket. Det sker en rörelse inom språket, framför allt inom den samtida lyriken, som försöker tvätta den skrivna utsagan ren från maktanspråk, samtidigt som den beskriver en känsla av utanförskap.

Men den moderna statarlitteraturen släpps inte in på den offentliga arenan. Den finns på bloggar, artiklar, internetsidor. Eftersom kritiken inte kan se den så kommer heller inte förlagsredaktörerna att se den.

Det finns med andra ord en rörelse bortom det vi föreställer oss sker; vi är fastlåsta i ett vaneseende som gör att vi förlorar möjligheten att avtolka samtiden. Det är beklämmande med ett Sverige där man har lyckats med konststycket att återskapa ett statarsamhälle, men där man helt saknar möjlighet att avtolka dess signaler. Jag tror att nyutgåvan av Maria Sandels ”Familjen Vinge” faktiskt kan vara en möjlighet och chans att dels revidera synen på vad arbetarlitteratur är – och dels återbörda ett angeläget författarskap in i samtiden.