Han åt ytterligare en middag med familjen. Sov ytterligare två nätter på madrassen på golvet i barnens rum. Brydde sig inte om deras gråt på natten och deras leksakers kraschlandningar i golvet. Sedan gick han i riktning mot bosättningens grind. ”Han hatade stället.”
Så skriver Assaf Gavron i sin på alla sätt stora roman om Västbanken, bosättare, ockupationer, armén. Det tar inte många sidor innan man är där. ”I begynnelsen var fälten.” Vi hör hur bosättarna låter, och vi ser skuggor som kommer krypande. Vem har rätt till platsen? Hur tar man sig rätten?
”Uppe på höjden” blandar friskt. Korrespondenter, toratexter om att dra ut i krig, rapporter – och en värld där reglerna hittas på efteråt: i den tillvaron tar man försiktiga steg tills man inte orkar smyga längre.
Assaf Gavron behärskar alla sätt att berätta – inte minst när leendet i mungipan dyker upp – och rör sig med lätta steg mellan djupt troende och spekulanter i USA. Han fångar själva andningen, hur det känns när man råkar köra på någon lika väl som hur det är en läsa en välsignelse och sedan äta brödet.
Patriarker, ideologer, utsatta – alla får de sin plats och sitt utrymme, också när inga lediga ytor finns. Ja, en av världens stora konflikter – ingen som sett den med egna ögon kan vara oberörd – växer på boksidorna. Det vardagliga känns på huden, politiken letar sig bortom tidningsledarna, framtiden är där utan att någon vet hur den ser ut.
Jag kommer på mig med att förlora mig själv när jag ser och hör och känner flyttbilarna, myndigheternas manipulationer, åsnornas klapprande och getternas trippande, orden om att armén går före allt. Fredlig samexistens?
Detta är en lika svävande som jordbunden släktkrönika om ett brödrapar som måste mötas än en gång, men den är också mer än så, till exempel bilder med många lager i sig om misstro och längtan och saknad – som när den där mannen dyker upp en klar fredagsmorgon med gitarremmen över axeln och sången han skrivit till flickorna och just då får syn på en förälder som kysser sitt barn och sekunden därpå ser ruinerna efter stugan på klippavsatsen och bara har en fråga i skallen: ”Vad i helvete?”