Detta har hänt: Leningrad år 1938. Året dessförinnan – den stora terrorns år – har Lidia Tjukovskajas man Matvej Bronstein arresterats. Tjukovskaja flyr från Leningrad för att undvika samma öde men återvände några månader senare. I november möter hon poeten Anna Achmatova, legendarisk men belagd med publiceringsförbud sedan 1925. Hennes man avrättades 1921 och sonen Ljova har nu också gripits. Tillsammans ställer de sig i fängelseköerna med mat och brev. Vad Tjukovskaja inte får veta är att hennes man redan är dömd och arkebuserad. I hemlighet börjar hon föra dagbok...

Vad kan man skriva när man inte vågar nedteckna det viktigaste? Lidia Tjukovskaja vågar inte anteckna deras samtal om terrorn, arkebuseringarna eller förföljelserna. I stället dokumenterar hon deras samtal om litteratur och poesi, det sistnämnda tillnärmelsevis synonymt med Achmatovas liv. Det är hennes omutliga tro på poesin och konsten som överordnad politikens senaste dekret som gör henne farlig. Anna Achmatova är ett tidigt exempel på poeten som dissident i en diktatur.

Som läsare av dagboken – den första volymen av tre! – kastas jag rakt in i skeendet. Det tar tid att justera seendet, van som jag är från en global digital värld där allt kan sägas och sätta sig in i situationen. Namn virvlar förbi (en omständighet som inte helt repareras av de rikliga fotnoterna och appendix).

Artikelbild

Storslagna anteckningar. Lidia Tjukovskajas hemliga noteringar om Anna Achmatova är dramatiska som en rysk roman.

Lidia Tjukovskajas och Anna Achmatovas liv är under de här åren en dubbeltillvaro. Outsägligt: skräck, misstänksamhet, trauman. Talbart: hälsotillstånd, Achmatovas hågkomster av poeter och konstnärer och kommentarer kring sin egen poesi. Allteftersom tonas vardagsbestyren ned i anteckningarna med undantag för det mest akuta. Tjukovskaja blir samtalspartner, lektör och levnadstecknare. Achmatova, född 1889, nog så lynnig, labil och sjuklig utser henne till sin kapten. I Tjukovskajas relation till Achmatova är hon underordnad, men det är en hierarki som inte täcker en traditionell befälsordning. För henne är Achmatova helt enkelt ett geni.

Den uppfattningen är hon inte ensam om bland Sovjets konstnärer och intellektuella, vilket känns främmande idag när genikult inte är så vanligt. Lidia Tjukovskajas skrivhäften blir alltmer centrala, inte minst när det gäller att bevara de dikter som Achmatova skriver och läser för henne, för det är vid den här tiden som Achmatova börjar arbeta med de diktsviter som idag räknas som hennes mästerstycken: Rekviem – och framför allt – Poem utan hjälte. Det häfte där Tjukovskaja har dokumenterade den allra första tillblivelsen har gått förlorat: anteckningarna är präglade av textförluster, glömska, kodord som i efterhand inte gått att tolka. Men det gör "Anteckningar..." till en mer levande bok, texten vibrerar av livsnödvändig spänning.

1940 hävs plötsligt Achmatovas publiceringsförbud. Sovjetstaten kan tänka sig att ge ut ett urval av hennes äldre dikter, kompletterade med nyskrivna dikter under krig och belägring (som därmed har rätt patriotisk tendens). Det blir en segsliten affär med censuren, som också sliter på relationen mellan poeten och hennes kapten.

"Anteckningar om Anna Achmatova" är en berättelse om 1900-talet när det var som svårast och om hur övertygelsen om poesin som en sannare hemort än ett samhälle med revolutioner, terror och krig segrar trots stora och betydande uppoffringar. All heder åt förlaget Ersatz som i tjugo år givit ut många litterärt storslagna och vackert formgivna böcker. Den här påminner mig om förlagets förstlingsverk som var en brevväxling mellan tre andra stora 1900-talspoeter, Rilke, Pasternak och Marina Tsvetajeva.

Epilog: 1941 inleds Leningrads belägring som varar i 900 dagar. Achmatova evakueras till Tasjkent tillsammans med andra intellektuella. Tjukovskaja har redan flytt dit. Där blir de en del av ett emigrantsamhälle i inre exil. De är visserligen privilegierade, ändå lider de svårt. Tyfusen härjar och Lidia Tjukovskaja blir allvarligt sjuk, men mest drabbas hon att fler söker Achmatovas sällskap och vill vara hennes beskyddare. Till sist får hon nog av att se hur geniet Achmatova, hennes idol, faller för omgivningens smicker och djupt besviken bryter hon med henne. Efteråt ska hon kalla tiden i Tasjkent den värsta tiden i hennes liv efter 1937. Det ska dröja tio år innan de möts igen och då tar Lidia Tjukovskaja fram pennan på nytt...