Elin Olofsson debuterade 2013 med "Då tänker jag på Sigrid". Året därpå kom romanen "Till flickorna i sjön". I båda böckerna stod stora drömmar och hemligheter i centrum, liksom konflikten mellan stad och landsbygd.
I sin tredje roman, "Gånglåt", delar fyra personer på berättelsen. Jenny är en ung, fotograferande kvinna, som inlett en relation med en gift arkitekt. Jennys mamma Gun-Britt sliter på den ärvda jämtländska gården, där hon bland annat ordnat en servering. Men den här sommaren är det inte bara Jenny som kommer hem, utan även Gun-Britts syster Sonia. Eller Salida, som är hennes artistnamn. Redan i unga år tog hennes sångkarriär fart och nu har hon kommit tillbaka till Gärningsberg för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon sin unge assistent Harpan.
Det är som bäddat för ett intensivt drama om släkt, svek och kärlek. Den som följt Olofssons bana kommer att känna igen den skarpa blicken för detaljer, de temperamentsfulla vändningarna och de strama normerna som karaktärerna försöker balansera och bryta mot.
Varje kapitel inleds med ett låtcitat från Sonias repertoar, denna uppskruvade märkvärdighet som Gun-Britt förbannar så att pulsen skenar. Men systrarnas konflikt om vad som egentligen är någonting värt är inte det enda som sår split i sommaridyllen. Den där arkitekten hyr också en stuga i närheten och snart kommer systrarnas kusin som lämnats av sin man.
Skiftena mellan de fyra centralgestalternas lotter går smidigt och kittet är stämningar eller situationer med liknande sprängstoff i. Den allvetande berättarrösten lägger dock en hinna av avstånd mellan karaktärerna och läsaren, och det går aldrig hål på den. Det går inte heller att komma ifrån att Harpans del hänger lite vid sidan av. Den som engagerar mest och som gärna ensam hade fått stå i centrum är Gun-Britt. Med sina utbrott och principer får hon vara riktigt vidrig, innan luckan till hennes inre öppnas och en otrolig mjukhet och sårbarhet avslöjas.
Att Olofsson är en författare som vill ha många trådar för handen var tydligt redan i debuten, där historia och nutid flätades samman med en skimrande lek med rytm och perspektiv. Även i "Till flickorna i sjön" naglade hon fast detaljer och arbetade med gåtfulla stilbrott som förstärkte berättelsens hemligheter. Den här gången låter hon prosan vara svalare. Den är stabil, välskriven och laddad, men begränsad till att föra fram det som sker. Det lämnar mig med en längtan efter den sällsamma berättarkraft som Olofsson visat prov på förut.