Även den nyutkomna romanen "Sund" ska förses med ett soundtrack.

– Det kommer att finnas musik som anknyter till "Sund" om man läser den noga, säger hon och kliar sig på näsan.

Hon gör musik igen efter ett uppehåll då skrivandet tagit det mesta av hennes tid. I fyra års tid har hon hållit på med det som blev debutromanen "Kalmars jägarinnor" (utgiven ifjol och tidigare i år nominerad till Sveriges Radios romanpris) och den nyutkoman "Sund".

Artikelbild

"Sund" är andra delen i en kommande trilogi...

– Jag hade aldrig skrivit något litterärt innan "Kalmars jägarinnor", det var tänkt att bli en låttext men den bara växte, säger Tove Folkesson innan hon läppjar på sitt beställda ingefärste.

"Kalmars jägarinnor" var ett sätt att återskapa tonårstidens gnista parad med utlevande gränslöshet och egocentricitet. Tonårstjejerna Eva, Jenna, Jossan, Linden och Sudden som bildar ett gäng i Kalmar och som anser att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga, som festar mycket och som ägnar sig åt en oftast oplanerad småkriminalitet. Fast bakom denna fasad anas en oskyddad vilsenhet och osjälvständighet.

– Jo, så är det nog. Berättaren Eva är en person som mest hänger på. Det intressanta var att när jag lät de personer, som jag lånat från, läsa texten så identifierade sig alla med Eva, säger hon.

Det leder naturligtvis till den ofrånkomliga frågan om de självbiografiska inslagen i romanen. Tove Folkesson är från Kalmar, född 1981, Romanen utspelar sig under 90-talets sista år. Hon värjer sig lite för frågan.

Artikelbild

...som inleddes med "Kalmars jägarinnor".

– Ingen frågar mig om de låttexter jag skriver är självbiografiska, säger hon men medger att grundstrukturen är självbiografisk men att händelseförloppet inte är det. Hon har lånat och använt sig av lokala vandringssägner som spreds om festerna och dess konsekvenser.

Huvudpersonen Eva stämmer ganska bra in på henne själv: hon var också duktig i skolan fast hon inte gillade den. Att få bäst betyg var hennes sätt att protestera. I "Sund" får läsaren följa hur denna kluvenhet följer och påverkar henne.

För inte ens romanformen var nog för Tove Folkessons skrivande.

– Till den första romanen hade jag en mapp med extramaterial som innehåll sådant som inte passade in i berättelsen. Och den mappen svällde och svällde också. Den innehöll bland annat de scener från Öland som man läsa kursiverade i jägarinnorna, så jag var ganska klar över att det skulle bli en fortsättning. Det är inte officiellt men det ska bli en trilogi, vars tredje del ska heta "Ölandssången", säger hon.

Det finns alltså en geografisk rörelse, en expansion av jägarinnans revir, bara i titlarna. Från Kalmar över sundet till Öland.

– Att skriva en roman är egentligen att finna ett språk, och i scenerna från Öland har jag funnit ett lugn och en stillhet.

Men titeln på den nya romanen kan också läsas som ett åtråvärt adjektiv att klä sig i efter den spritindränkta tonårstiden.

– Ja, hon försöker verkligen vara sund, leva sunt, göra rätt.

Det leder henne från arkitektskolan till ett sökande efter att finna sig själv, ett inte jag främmande för den duktiga flickan med toppbetyg som ska bli arkitekt. Berättaren Eva Zackrisson provar på det mesta: healing och svetthyddor, frigörande utbildningar och bildandet av scenkonstkollektivet Pudelkärnan, resor, att skriva poesi, göra musik och spela teater. En intensiv och fåfäng jakt efter en egen identitet.

– Jag skulle inte klara av ett liv utan att göra nånting kreativt. Jag tänkte bli civilingenjör, men det skulle alltid skava på nåt sätt.

Tove Folkessons berättelser är inte regelrätta utvecklingsromaner, för mig ligger det närmare till hands att kalla dem självförverkliganderomaner.

– Men det handlar om vår tid, vår ständiga jakt på bekräftelse som håller på att sabba hela det här samhället, säger hon med övertygelse och kryper ihop ännu mer över tekoppen och salladstallriken.

Vi sitter längst in i ett mörkt hörn på kaféet vid Nytorget på Södermalm. Utanför lyser solljuset skarpt och exponerar torget i ett vitt frätande ljus där det nästan är omöjligt att urskilja någonting. jag, Tove Folkesson och alla andra mer eller mindre kända ansikten kring borden dras mot det där ljuset. Och när vi träder ut i det kommer vi inte se omgivningen, det allra närmaste. Det är naturligtvis en motsägelse att vi ses just här, en plats där det samlade bekräftelsebehovet kanske är störst i Sverige, i varje fall om det ska räknas i samtidskulturellt kapital. Tove Folkesson sätter fingret på något som vi alla, mer eller mindre, är en del av.

Mitt under vårt samtal får hon ett meddelande om att hon ska framträda på Bokmässan i Göteborg i höst. Innan dess ska hon till Kalmar och Öland för en minirelease av "Sund". På vägen kommer hon att på torsdag kväll att stanna till I Söderköpings Bokhandel, där vi kommer fortsätta vårt samtal för dem som vill lyssna.