För i den roman som tack vare Maria Ortman nu föreligger på svenska, Lärkan, är det varken långt till Wadköping eller själens ensamhet och kroppens lust. Småstaden som detta triangeldrama utspelas i heter emellertid Sárszeg. Och triangeldramat är nog fyllt av större konflikter än de tre kontrahenterna kan härbärgera.
Ungersk adel och allmänna adelskomplex är inte att leka med. Traditionens makt. Ränderna går aldrig ur, och varför skulle de? I denna roman odlar fadern, den pensionerade landsarkivarien, rötterna från fornstora dar. Modern med finare anor är på tidstypiskt manér en aning mera nedtonad.
Romanen publicerades 1924, händelserna tilldrar sig 1899. Författaren (1885-1936) räknas som en av de största i den ungerska litteraturen. Man läser honom med respekt.
Lärkan? Hon är den fula dottern till romanens äkta par. En överårig som knappt någon längre vill ha. Eventuella uppvaktare avvisas vänligen men någorlunda bestämt, samtidigt som smärtan bor kvar i bröstet hos föräldraparet. Innerst inne vet de nog inte vad de vill med henne. Eller med sig själva. Social och mental osäkerhet präglar dem. Om småstadens maktpyramider och bigotta sällskapsliv skriver författaren med säker hand. Om strebertendenser och småaktighet, om människans väsen. Det är mycket roande, och en smula oroande. När Akos och hans fru släpper iväg den fula dottern på en tids sommarferie är det också som om hela äktenskapets fundament började rucka eller rocka en smula.
Lärkan framstår som ett hinder, samtidigt som hon är det enda de har gemensamt.
Men den borgerliga småstadsnomenklaturan! Har inte hänt ett smack på över undra år. Den ungerske mästaren framskriver en värld som kunde vara samtidens Motala, eller Wadköping. En värld av förnekelse och lojaliteter. Pantrarna styr och pantrarnas fruar syr. Kom och sup, så blir du en av oss! Håll käft, så får du kontakt och kontrakt.
Lärkan själv verkar däremot inte lida av att vara överbliven. Men nu håller jag tyst, i respekt för den del av världen som kallas litteratur.