Urladdningen lämnar plats för uppspruckna leenden och det nästkommande numret "Esmeralda" flirtar avspänt med rytmik och en sångvänlig melodi som bollas mellan accordeon och piano. Det är skolat men skaver mellan ljuva partier, och "Movie" direkt därpå blir närmast imaginär i sin drömska karaktär. Instrumenten river i smärtfyllda djup, för att i nästa sekund landa i nykter reflektion. Det är vackert, mustigt och innerligt. Känsloladdat och, om inte skitigt under naglarna, så i alla fall påminnande om livets obändiga dynamik.
Kompositionerna är till största delen deras egna och chilenskan Tania Naranjo rör sig nätt över tangenterna. Naket, öppet och frågande. Under mellansnacket inför "Andes" nämner hon helt hastigt hemlandets diktaturhistoria och allvar sänker sig i salen. Musiken berättar sitt och den finska virtuosen Minna Weurlander sänker örat mot sin bälg. Applåden låter dröja på sig en extra millisekund innan de ger en hjärteskärande hyllning till Weurlanders mormor. Hon som vid 16 års ålder fick packa sina saker på 15 minuter, innan hon tvingades lämna sin by för att aldrig återvända. Krig. Sorg. Död. Men också en längtan bortom bergen.
Andra set bjuder på störtdriv likväl som ett dräpande sorgetyngt stycke tillägnad ungdomarna på Utøya och - naturligtvis - en Ástor Piazzolla. "Spin", inspirerad av Beyoncé, blir en mäktig ritt över popsångerskans harmonier och så får deras egen "Wedding Dance" avsluta innan det bejublade extranumret sätter punkt till stående ovationer.