Det är en bild vi även associerar med renhet, oskuld, ärlighet, ja närmast ett andligt reflekterande.
Charlotte Kalla, Marcus Hellner och de andra är nästan ett med naturen, en del av naturen. De är urtypen för nationalromantikens ideal: människa, natur och energi i skön, tidlös förening. Zorn, Goethe, Tranströmer är några av alla som inspirerats av scenariot, med eller utan bindningar. ”Det vita landslaget” vore perfekta förebilder även för Sverigedemokraterna den dagen de överger folkdräkt och hembygdsföreningar som sina favoritexempel på svensk kultur. Fast det kräver naturligtvis att Kalla och de andra tar partipolitisk ställning.
Miljöpolitiskt har de redan gjort det.
Vattenfall anses vara en av Europas allra största miljöbovar. De äger fem kolkraftverk i Tyskland. Enbart dessa tyska kolkraftverk släpper idag ut 90 miljoner ton koldioxid per år (hela Sverige som land släpper ut cirka 50). Nu bygger de två nya kolkraftverk och vill samtidigt öppna två nya kolgruvor. Enbart kolet från de gruvorna skulle medföra lika stora koldioxidutsläpp som hela Sveriges utsläpp under 24 år.
I drygt 20 år har statliga Vattenfall sponsrat svensk skidsport med hundratals miljoner kronor. Genom att förknippas med svensk skidsport har Vattenfall framstått som rena, ärliga och miljövänliga. Man har inte satsat på någon annan idrott utan kravet att förknippas med oskuldsfull natur är så starkt att Svenska skidförbundet tvingades offra en idrott som Vattenfall inte ville förknippas med – svensk backhoppning blev utan bidrag. Och dog. Processen finns beskriven i boken ”Svart på vitt. Vad hände efter Boklöv?” av backhoppningsledaren Hasse Jakobsson.
Den långsamt döende skogen i Falun som Charlotte Kalla skidar igenom hotas av samma företag som indirekt betalar hennes lön. Den snö hon åker på kommer på grund av växthuseffekten sluta falla inom en snar framtid. Ändå har hon under hela karriären gjort reklam för och ställt sig och sina sportsliga framgångar i Vattenfalls tjänst. Charlotte Kalla har starkt bidragit till att förstöra den natur hon själv tränar och tävlar i. Mot pengar, vita pengar.
Svenska idrottare och svensk idrott har alltid ansetts stå över politik och moral. Som om elitidrott existerar i en bubbla, utanför övriga samhället. Är det inte dags att vi reflekterar över detta, att vi sticker hål på bubblan? Borde vi inte behandla elitidrottare som människor och ställa samma krav på dem som på andra medmänniskor. Det är ju trots allt våra pengar, vår skog.