Peter Asplund har precis avslutat sitt gig. Hans svettiga panna speglar dansbanans rundade form när han säger:

- De små festivalerna har fattat det här med att tak är viktigt. Att ha Sthlm Jazzfest på Skansen är genialiskt, men bara så länge det inte regnar. Här är det fullt av folk, säkert mycket för att de vet att de slipper bli blöta.

Trehundra förköpsbiljetter såldes och fyrahundrafemtio är på plats.

Artikelbild

| Bersökarna på jazzfestivalen i Simonstorp verkade nöjda.

Nisse Sandström, en av de drivande krafterna bakom festivalen, är nöjd. Det tycks besökarna också vara.

- Jag har kommit ända från Malmö, säger en yngre herre med kaffekopp i hand.

Två äldre damer fnissar och minns de gamla danserna som tog dem hit för länge sedan:

- Ja, det var ju därför man kom hit. Nu brukar jag lyssna på Duke Ellington i bilen och blev tipsad av en vän att komma och lyssna.

Artikelbild

| Nisse Sandström och tenorvännerna Kari Sjöstrand och Krister Andersson.

Det är Nisse Sandström och tenorvännerna Kari Sjöstrand och Krister Andersson som drar igång. Emellan akterna spelar Per Oleander med vänner under ett tälttak i vitt.

Runt omkring skockas folk, står eller sitter med en dricka och talar, lyssnar eller tittar mest som man gör på festival.

Artikelbild

| Peter Asplund.

Något par fångar upp musiken i en gladjazzdans och i luckor finns kaffe och hembakat fikabröd till försäljning. Tak eller ej, arrangörerna har vädrets makter med sig. Dansbanan har fyllts med stolsrader och längst fram, till höger om scenen dansar ett målat par på väggen.

På andra flanken har ett annat funnit varandra i en omslingrad kärlekskram.

Artikelbild

Och det är just det som händer mellan publik och band när Trinity, med Peter Asplund som ersättare för Karl Oleandersson på trumpet, Andreas Hellqvist på hammondorgel och Ali Djeridi på trummor, gör sin What A Wonderful World.

Hellqvists intro glimrar och Asplunds ton blir efterhand alltmer avspänd. Vispar viskar till långsamt sväng och det ömhetsbedyrande orgelsolot är förföriskt.

Artikelbild

| Per Oleander med vänner.

En kvinna bredvid gör det som pockas på - tar upp sin näsduk och torkar tårar som bara rinner och rinner.

Efteråt exklameras uppskattningen med en stående ovation.

Artikelbild

| Peter Asplund

Han är suverän, han Hellqvist, såväl i komp som vid solon. Och gör en alldeles lysande insats i Herbie Hancocks "Drifting".

Vid sidan av tältet säljs vildsvinskebaben som sångerskan Meta Roos återkommer till.

Artikelbild

| Kaffekön ringlade sig lång.

Avslutningsvis blickar hon ut över publiken och konstaterar att om de inte hade avslutat försäljningen borde de alla ha avrundat med en.

Med en oklanderlig självklarhet innehar hon sin plats. Carl Orrjes pianospel gör sig väl till hennes snygga stämma, där frasering och intonation blandar virtuositet och lekfullhet till en jazzens heliga brygd. Hennes gitarrist Jan Ottesen är likvärdigt bra, Nisses insats utmärkt och festivalen avsluts såsom den började, litet och intimt.

Stämningen är öppen, nyfiken och avspänt njutande. Asplund har rätt, de har fattat grejen. Och det är inte bara taket som är på plats.