Brittiske dramatikern Harold Pinter räknas till en av efterkrigstidens viktigaste pjäsförfattare. Han är en dialogens mästare. Replikerna är i all sin knapphändighet mycket pregnanta och lastade med innebörd. Ofta förekommande pauser skapar passager av tystnad fyllda av mening. Regissören Dan Turdén vet att göra bruk av Pinters triangeldrama Älskaren. Under hans händer har skådespelarna Monica Almqvist-Lovén och Maximilian Mellfors utvecklat de korta, hårt svarvade replikerna till bra teater.

 

 

Artikelbild

Monica Almqvist-Lovén och Maximilian Mellfors i en äktenskaplig balett ur Harold Pinters pjäs Älskaren. Foto: DAN TURDÉN/ TEATER KAMRATERNA

Som en äktenskaplig balett med förutbestämda och välkända turer vindlar de sig genom den Pinterska evighetsspiralen som består av hot och sammanhållning, angrepp och reträtt. Kärlek är makt och replikerna blir till subtila vapen med vilka Sara och Rickard skickligt fäktar och hugger, såras och parerar. Publiken är iakttagaren som slagit upp ett hål i väggen för att skamlöst lyssna till parets privata uppgörelser.

 

Sara har en älskare som kommer på regelbundna besök om eftermiddagarna. Rickard är fullt medveten om arrangemanget. Han har själv en skaffat sig en "serviceinrättning", som han kallar sin älskarinna. Efter tio års äktenskap har det desillusionerade paret utvecklat varsitt väl fungerande, parallellt kärleksliv där undanträngda lustar kan få utlopp.

 

Artikelbild

Monica Almqvist-Lovén och Maximilian Mellfors i en äktenskaplig balett ur Harold Pinters pjäs Älskaren. Foto: DAN TURDÉN/ TEATER KAMRATERNA

 

Men säg det arrangemang som varar. Nyfikenhet och sårad stolthet skapar frågor som: "Stannade han länge idag?" och "Hade ni persiennerna neddragna?" Sara bara måste få veta om "hon" är fyllig eller smal. I så fall, vilket tycker han bäst om? Fyllig förstås. Eller var det älskarens preferens? De kan helt enkelt inte låta bli att rota i varandras privata sfärer. Det finns något nervkittlande och plågsamt lustfyllt över detta att få veta hur det möjligen ter sig mellan ens äkta hälft och någon annan. Som ett sår man bara måste riva i.

 

Men tro nu inte att Älskaren är någon allvarlig diskbänksrealistisk skildring av ett äktenskap i upplösning. Pjäsen är långt från något sådant. Nej, det här är absurd teater med humoristiska och oväntade vändningar.

 

 

Särskilt slagfärdig är Mellfors i sina repliker. Han vet att skruva till det alldagliga och småputtriga snicksnacket över fredagsvinet. Hans desperation tar höjd när Almqvist-Lovén snyggt och undanglidande parerar varje försök till intellektuellt närmande. Hon är mer integrerad i sina repliker, men tar desto självklarare plats i de koreografiska avsnitten. Publiken skrattar gott när hon med hela sin person annonserar frustration och leda, sliter spännet ur håret och slänger sig raklång på soffan med näsan nedtryckt i en inbillad älskare. Hennes kroppsspråk talar tydligt, och himla roligt, om för oss att här finns minsann en undertryckt åtrå som bara väntar på att få komma ut, har ni förstått?.

 

 

Underbart galet blir alltsammans i koreografen Ninja Strååts val av rörelser som är väl anpassade till Pinters pjäs. Det är bara att gratulera. Paret sparkar ut och galopperar, ja skenar som hästar under ett ivrigt frustande. Gnäggandet och det underfundiga puffandet i hästens gestalt blir välkomna och väl illustrerade avbrott i dialogen. Daniel Ralphsson, tidigare försynt pizzabud, bär slutligen in synthen och trion förenas i A French Love med den passande strofen "C?est la folie d?amour". Det här, det är kärlekens galenskap.