Han flyr sin roman

Han hatar intervjuer. Jag har precis läst det i hans roman, Min Kamp 1-6.
Karl Ove Knausgård ogillar inte enbart intervjuer. I romanen beskriver han även hur svårt det var att intervjua - att alla frågor verkade så dumma, överflödiga. Det är med andra ord inte en helt idealisk intervjusituation; ensamma i ett litet dunkelt rum på en Kinakrog i närheten av 41-åringens bostad i centrala Malmö.

 

- Stämmer det, det där med hatet?

 

- Jo, säger han nickande ackompanjerat av ett försiktigt leende från fällknivs-positionen i den låga bruna galonsoffan. Han är nästan två meter lång, röker, dricker tjeckisk öl, har helskägg men också ett par lysande blå ögon som balanserar det lite trötta, vilda intryck ansiktet ger. Det står för övrigt också i boken. Allting står i boken...

 

 

- Romanen beskriver ett liv från insidan. Tidningarna beskriver samma liv från utsidan och det är något helt annat. Eftersom jag i grunden är en skygg människa är det inte helt lätt att vara Karl Ove Knausgård just nu.

 

- Men det är ju omöjligt att skilja dig från dig i boken.

 

- Jag kan stå för "jaget" i boken men det finns så mycket mer. Det är en berättelse och man kan inte berätta allt. En sak som irriterar Linda (hans kvinna och modern till deras tre små barn) är att jag inte berättar om mina goda sidor men det är faktiskt inget att skriva om. Så är det bara. Romanen heter ju Min Kamp, det är ingen tillfällighet.

 

 

- Jag får intryck av att det är ett slags självpsykoanalys. Likt Dante steg ned i Helvetet beger du dig du in i ditt förflutna och gör upp med oförrätter och autentiska trauman.

 

- Det har nästan varit grundtanken. Jag har skrivit sedan jag var 18 år och det har alltid cirklat runt min far och min barndom och allt det där. Så tänkte jag att jag skulle bli klar med det en gång för alla, bara skriva det som det var, som jag upplevde det.

 

Han mår inte dåligt enbart av intervjuer utan även av alla slags konflikter. Han är rädd för hundar och ormar och Gud vet allt. Han gråter lätt, han vägrar låta sig inordnas i fack och då han ändå gör det beskrivs det ingående i boken.

 

- Det har varit väldigt märkligt att skriva om det. I bok 4 finns något sexuellt som verkligen varit mitt livs stora skam. Jag har aldrig sagt det till någon. Nu vet 10 000 om det och då är det inte farligt längre.

 

- Om jag förstått rätt var det tänkt att bli en mellanbok efter En tid för allt men före något större.

 

- Då jag förstod att det skulle bli 2 000 sidor så bestämde jag och förlaget att ge ut en roman i månaden över ett år, men sedan blev det sex band av praktiska skäl och delarna blev större. Jag tänkte på det som ett smalt litterärt experiment. Den våldsamma framgången kom som julekvelden på kjerringa för mig.

 

- I boken nämns, och intervjuas, den norske poeten Olav H Hauge som gav ut alla sina dagböcker i bokform. Det måste ha betytt något?

 

- Absolut. Jag mötte dagböckerna i en väldigt krisartad period i mitt liv. Jag satt alldeles ensam på en ö och läste alla 3 000 sidorna och det märkliga var att allt var intressant. Det fanns ingen berättelse eller handling utan det fanns bara han, Hauge, han som plockar äpplen, skriver dikt. Och så har jag läst Witold Gombrowicz dagböcker. Som också saknar handling och bara är närvaro av någon. Men nu har jag också tappat en del mod.

 

- Mod?

 

- Ja, i början satt jag helt ensam och skrev som jag ville. Med all uppmärksamhet som böckerna har fått märker jag att jag tar mer hänsyn nu, även formmässigt. Det blir mer och mer likt en roman på normal prosa. Böckerna blir sämre men också försämringen och orsakerna till det är intressanta. Hur svårt är det inte att strunta i längtan efter att tillfredsställa andra? Detta är konstens ständiga konflikt och det är den jag skriver om.

 

- Det allra första jag skrev var jag väldigt osäker på och visade det för Linda. Hon sade det var hisnande, så då fortsatte jag att bara skriva rätt ut. Jag kom undan det litterära. Där var möjligheten. I sista bandet kommer jag dock försöka vara lite mer hänsynslös. Fast samtidigt vill jag inte skada någon.

 

Han säger att han egentligen inte gillat något av det han skrivit.

 

- Tvåan är en väldigt ovanlig roman. Den var inte ens tänkt som en roman utan ett mittstycke i en roman, den har nästan ingen handling. Jag var fruktansvärt bekymrad när den skulle ges ut. Det var övertygelsen om att den skulle bli sågad, totalt sågad. Men det har inte skett. Det finns nästan ingen berättelse i den.

 

- Men det är en kärlekshistoria?

 

- Ja, den handlar om kärlek men bortsett från 50 sidors intensiv känslostorm ses kärleken genom det lilla, vardagliga och triviala livet. För en romanförfattare är det en stor chansning.

 

Just nu är han missnöjd med band fyra som just kommit ut i Norge. Han skrev den i höstas, efter att ettan publicerats.

 

- Det måste påverkat dig?
- Ja, absolut, även om jag också är väldigt bra att skruva av. Fast hela poängen, vad man än tänker och tycker, är att det är EN roman, 1-6.

 

- Men du och romanen påverkas av vad kritiker och läsare tänker och tycker...

 

- ...och vad familjen tycker. Men det är en av de mest fascinerande delarna av projektet. Och så blir det oavsett handlingen eftersom det var ett frihetsprojekt. Jag ville skriva mig fri och konsekvensen är att jag känner mig än mer fångad än någonsin. Men så är det bara...

 

 

Av en tillfällighet träffar jag sedan hela familjen, alla romanfigurerna. Det är en mycket märklig situation - som om jag spelade mig själv i en film.

 

Att jag nu vet detaljerna kring hennes självmordsförsök, hans ångest, barnens dagisproblem, den offentligheten påverkar naturligtvis inte enbart den här intervjun utan även hela familjen, alla i deras omgivning.

 

- Det har gått bra av en enkel anledning: vi har skärmat av oss. Det har varit perfekt att bo i Malmö. Här har ingen läst boken eftersom den inte översatts än. Åker jag till Norge blir jag igenkänd på gatorna och då åker jag inte till Norge, så enkelt är det.

 

- Ni tvingas kanske bosätta er i ett land där boken inte är översatt? - Ja, det är faktiskt vad vi diskuterar, att flytta utomlands ett tag.

 

 

 

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE