Knausgårds kamp blir stor litteratur

Karl Ove Knausgårds självbiografi i planerade sex volymer med en titel som väcker associationer, Min kamp, kommer snart på svenska. Magnus Sjöholm har läst de tre första banden i original.
Någonstans mellan genialitet och galenskap står de sex banden av Min Kamp - norrmannen Karl Ove Knausgårds totalt öppenhjärtiga och höglitterära "dokuroman".

 

Att sammanfatta sitt unga liv på 2 700 tätt tryckta sidor och döpa det efter Hitlers självbiografi ÄR utmanade; både för jaget och hans familj, för läsaren, förlagets advokater och halva den litterära världen (rättigheterna är redan sålda till tio länder och den svenska översättningen kommer till hösten).

 

Hittills har fem band publicerats vilka väckt stor beundran och bestörtning i Norge.

 

Uppenbarligen tycker läsarna det. Böckerna som sedan i höstas bor högst upp på bestsellerlistan har sålt i 170 000 exemplar och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris.

 

 

Redan i förordet avslöjar författaren sitt mål i livet: att skriva något "enastående". Denna uppgift är i sig viktigare än allt annat, inklusive familjen med tre små barn. Knausgård ber om ursäkt men rankar ärlighet före hänsyn.

 

Den inledningen gör romanen svår att släppa - i mig finns ett begär som gränsar till sensationslystnad i läsandet av Min Kamp. Jag inser det, efter 1 300 sidor av vacker, ren, rak prosa och röda ögon: det är inte enbart en norsk invandrares uppgörelse med sina demoner utan även helvetes bra skönlitteratur!

 

Scenerna från krockarna med de norska och svenska kulturetablissemangen är ofta helt obetalbara: vilka svenska kollegor som skriver meningslös prosa, en tänkbar förklaring till kollegan Jan Kjaerstads hätska utfall, mötet mellan Knausgård, den flörtande norske författaren Stig Saeterbakken (som Knausgård gett dåliga recensioner) och kvinnan Knausgård är olyckligt kär i (som översatt en titel av Saeterbakken till svenska utan att behärska norska).

 

 

Knausgård kallar sin självbiografi för roman men det är en roman skriven så att läsaren tror allt är verklighet och sanning; en lång psykoanalys uppbruten av verser, samtidskommentarer och små miniessäer, framförallt om konstfilosofi. Samma grepp som i hans två tidigare prisbelönande romaner; Ute av verden och En tid för allt.

 

Del 1 berör i huvudsak tonåren i Norge och när han och brodern Yngve begraver sin far och alkoholiserade plågoande.

 

Knausgård lär ha strukit och ändrat namn och orter men 18 släktingar hotar ändå med rättsliga åtgärder så fort hela romanen är klar.

 

Band 2 utspelar sig i Stockholm och Malmö under 2000-talet, dit Knausgård flytt. Här finns många träffsäkra iakttagelser. Ibland skriver han om invandrarrollen: kulturkrockarna, de språkliga haverierna, det ständiga utanförskapet.

 

 

Den uttalade ambitionen att skriva "sanning" tar ibland stryk.

 

Slutsatserna om lögnen i den litterära fiktionen från slutet av band 2 får sin replik på första sidan av band 3. Här skildrar han som åttamånaders baby molnformationer och omgivningens dialoger. Den boken, om faderns svek, är nästan som en vanlig roman.

 

Det är spännande att få tränga in i en offentlig persons och författares medvetande.

 

Det finns en del beröringsaspekter med Charlie Kaufmans filmmanus, som kollisionerna mellan fiktion och verklighet, mellan skapande och social existens. Inte minst det respektlösa sättet att blanda olika stilar och på så sätt upplösa fiktionen med just fiktion.

 

För Min Kamp är en roman, även om jag hela tiden glömmer bort det.

 

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE