För ungdomarna som bor där är det en hopplöst trist håla som man längtar bort från till varje pris: fucking Manning. För svenska utbytesstudenten Klara är det en plats där hon kan bli en annan än den osynliga grå mus hon varit hemma.

Veronika Malmgrens debutroman Gracie berättar om de sista månaderna av ett omvälvande år och en intensiv vänskap.

Genom den ordentliga Klaras ögon följer vi den karismatiska Penelope som vill leva utan gränser, ständigt drömmer om att dra och tar ut sina frustrationer med barfotakörning på motorvägen.

Gracie är hennes gamla cabriolet, en symbol för den frihet Klara snart kommer att lämna.

Det är ingen lätt genre Malmgren valt att debutera i: korta utsnitt från en vardag där ingenting särskilt händer. C-mart och hamburgerhak, burkölsfester och åskvarningar. Utflykter på Highway 81 med pumpande musik och öppet tak. Uttråkade ungdomars skitsnack.

Allt hänger på atmosfären, på laddningen i det lågmälda berättandet, hur spänningarna i relationerna förmedlas mellan raderna.

Och omedelbart hittar författaren rätt ton, fångar skickligt den tryckande instängdheten, stillaståendet och den sprakande elektriciteten under ytan.

Stilistiskt återhållsam men känslomässigt explosiv griper romanen tag med sin täta skildring av en befriande och samtidigt oberäknelig vänskap, längtan bort och lättnaden över att få kliva ut ur en given roll.