I en mjuk swing låter hon trombonen svassa över pigga danssteg, kastar en galen blick mot publiken och ler mot medmusikerna. Det här är show och högkompetent underhållning i jazzens heta namn, där det är Carling-blod i merparten av orkestermedlemmarna. Pappa Cooling solar med vacker klang och brorsan Max gör sig skyldig till flera utbrott av skratt bland publiken. Med sig har de också The Harlem Hot Shots Dans trupp som showar, också de i färgsprakande utstyrslar. Roligast är de som par medan herrarna, när de lämnas ensamma, tappar sting.

Multiinstrumentalisten Gunhild Carling är här med sitt Carling Big Band. Hon ömsom eggar, ömsom smyger fram sina sensuella slingor som fortplantar sig som rysningar genom salens sammetsrader. Men så sadlar hon om till tyskt och sjunger genom megafon till en svängig syster på saxofon. Hennes sångklang bär en rivighet till siluett där innandömet blir böjligt och elastiskt.

Och så säckpipan - förstås! Den som det svenska folket jublat till, om inte på Skansen, så åtminstone till views på youtube. Och visst visste vi redan att hon trakterar tre trumpeter på en och samma gång. Ändå är det med slående lätthet det sker. För att inte tala om numret där hon låter en av dem balansera rakt upp på munnen medan händerna skrattar i banjokomp.

Artikelbild

Hon imponerar, för det är inte bara glittriga klänningar, snygga poser, eminenta musiker och eleganta fraseringar som är på plats. Hon är också oerhört skicklig och gör det med den rätta råa touchen. Den som fanns på plats långt innan åtminstone jag var född, den som andas New Orleans och Louis Armstrong. Den där njutning springer ur förtryck och blir en frigörares sista dans. Där finner vi henne, Gunhild Carling och hennes all that jazz.