Ulf I. Eriksson är en av dessa författare som hela tiden befinner sig i rörelse genom en allt mer skugglik samtid. Han visar på ett alternativ till den kanoniska agendan. Det finns en lineär uppfattning om bildning som vi närapå kollektivt ansluter oss till. Det är inte nödvändigtvis så att det sker som en medveten process. Det tycks mer hända för att vi inte orkar se litteraturen, teologien och filosofin för vad den också kan vara, nämligen en slags alkemi där vi regelbundet förvandlar bly till guld.

Detta är avgörande. Det finns alternativ. En läsart som präglas av lust, innehåll och handling. Det är också det som skapar problem för Eriksson, inte minst nu med utgivningen av den senaste essän, där han försöker agera på dubbla plan. En längtan efter att befria texten. Och en längtan efter att skapa tydlighet, alternativ. Ulf I.Erikssons litteratur manar till handling. Den som läser skall antändas, förverkligas eller åtminstone få ett förslag till en karta som det går att använda medan man rör sig genom eländiga terrängen.

Det märks inte minst i det kalejdoskopiska mönster som utkristalliseras sig när jag ställer hans böcker, artiklar och essäer intill varandra. Skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström är bara ett exempel, Eric Hermelin ett annat.

Det är oftast dårarna. De onyttiga. De som inte får plats i produktionen, de andliga resenärerna som Ekelund eller Fogelklou – som inte får plats inom ett schema, ett givet mönster. Det finns med andra ord en värld där det är omöjligt att läsa och bara glömma. Och i den världen rör sig Eriksson, som med sin senaste essä, "Ett liv efter födelsen" numera också presenterar sig som skogsvandrare, vilket gör att han anknyter till en mycket speciell tradition av vandringsmän, stigfinnare med en uppgift.

Jag har alltid väntat på Erikssons stora genombrott. Jag har föreställt mig att det skulle komma en tid då denna form av läsande skulle hinna ikapp sin författare.

Men jag blir allt mer pessimistisk. Den goda litteraturen kommer oftast från utkanten och låter centrum förvandlas med en närapå magnetisk dynamik, alltså har jag föreställt mig att dessa tidigare böcker en dag skulle få sin rätta plats i hyllorna. Men. Det tycks bara inte ske. Han delar här Ekelunds öde. Det är en alltför utmanande kombination. Liv och litteratur. I "Ett liv efter födelsen" blir kombinationen andlighet och anarkism en spännande ekvation. Det gör att den nu utkomna volymen blir osynliggjord. För vad vill denna essä säga? Vad är det som ropar till oss från baksidorna?

Det är en vackert formgiven bok som ligger här framför mig.

Och med all säkerhet kommer den sorteras undan på redaktionerna.

"Ett liv efter födelsen" är en skissartad och associationsrik text som löper in och ut ur livets helighet och djupt ner i dess profana katakomber. Eriksson bistår med exempel från den kristna sfären. Han låter oss få en passionerad läsning av Nietzsches "Antikrist" – inte minst som ett försök att lösgöra Jesus från både dogm och kyrka.

"Jesus som antirealist står utanför och genom att ställa sin sak på intet är han ingen egentlig upprorsmakare, ingen krigare eller lagstiftare. Jesu antinomiska, kätterska psyke tydliggörs nu i Nietzches framställning och i Antikrist £ 32 tituleras den heliga anarkisten, dekadenten och idioten: en fri ande."

Eriksson befinner sig på dubbla platser hela tiden. Detta är en levande paradox. Han är i utkanten av allt och därför också fri att skapa ett eget centrum. Det skulle inte vara alltför djärvt att påpeka att hans bildningsgång rör sig långt bortom allfarvägarna. En fri ande. Jag vill minnas att han vid ett tillfälle, vid en tidigare bokutgivning, presenterade sig som "Arbetsbefriad bibliotekarie" Det är en formulering som lockat mig sedan dess. Kunskapen om systemet och en vägran att inordna sig.

I "Ett liv efter födelsen" är det inte kanon som lockar honom, tvärtom. Han är en läsare, och som sådan egentligen bara trogen sin egen intuition, vilket gör att texten skapar en väv av infall, icke-hierarkiska slutsatser. Det är befriande, välgörande.

En annan författare med samma metod är Carl Göran Ekerwald. Det är kombinationen av bildning och kunskap som tillsammans med en prestigelöshet skapar en speciell infallsvinkel som häver sig bortom ögonblickets tyranneri.

Hos både Ekerwald och Eriksson finns det en förmåga att applicera till exempel sufismens insikter i ett modernt sammanhang. Eriksson försöker skriva fram en befriad Jesus, en revoltör präglad av glädje. Den figuren är inte daterad och placerad. Han är fri och rörlig, antänd om man så vill, precis som denna lilla bok, så mycket större än sitt omfång. En bok av en fri ande, som ger dig vägen in. Och bort.