Valle Wigers romandebuterar med ”God natt, oktober”. Han föddes 1976 och växte i likhet med romanens berättarjag Adam upp i Göteborg. Redan i Adams tolfte år, på sidan 42, dör hans föräldrar i en bilolycka. Omgivningen sluter sig likt en mussla.

Nej, detta är ingen deckare eller thriller. Däremot en ganska lågmäld berättelse om att bli föräldralös så tidigt. Mormor flyttar upp från Falkenberg för att hantera vardagen och lära pojken tvätta och laga mat. Fyrtio sidor senare är även hon död. Som sjuttonåring är Adam ensamstående.

Han får pengar från en livförsäkring och de spenderas med fördel på kläder och krogar. Åtskilliga unga kvinnor passerar revy. Spritkonsumtionen och spyorna, baksmällorna och minnesluckorna, barscenerna och dansgolven kan i likhet med försoningsbudskapet föra tankarna till Marcus Birro. Men Wigers skriver stramare än kollegan, mera nedtonat, mindre metaforblommigt. Och här finns som sagt en reell historia, delvis dold i dunkel.

Många hemligheter kommer att avtäckas under läsningen. Därför måste kritikern vara försiktig med informationen. Men Adams lätt brådmogna och samtidigt försiktiga sanningsnärmande – vad hände med mamma och pappa, innan jag föddes och efter – bär på undrandets alla facetter. Tystnaden måste hävas, berättelsen fram i ljuset för att sedan försvinna tillbaka i skuggorna där försoningen finns.

Om inte mästerlig så dock en finstämd roman, därtill fylld av göteborgsfärg (plus några stänk Köpenhamn och Stockholm) och milda genomlysningar av 68-generationens attityder och språkbruk.