När det känns som om människors intresse för självbiografier, verklighetsskildringar, bekännelser och livsöden aldrig falnar är det egentligen inte så överraskande att Lilianna Lunginas (1920-1998) berättelse om sitt liv blev en succé i hemlandet Ryssland. Men eftersom det var svårt att förutspå att en sjuttiosjuårig översättares sju timmar långa monolog – fördelad på fyra avsnitt endast varvat med ett fåtal fotografier – skulle kunna vara av intresse för en bred publik var inte vägen utan hinder. Regissören Oleg Dorman filmade Lungina under sju dagar 1997 – först elva år senare sändes resultatet i rysk teve. Berättelsen transkriberades sedan, gavs ut i bokform och har nu översatts till svenska.

Lungina inleder med att berätta hur hennes föräldrar först träffades och sedan skildes åt när första världskriget bröt ut och hennes far skickades till fronten. Efter kriget återförenades de och Lilianna föddes 1920. Pappan var ingenjör och talade flytande tyska och när han fick utlandstjänst för att köpa maskiner till de sovjetiska industrierna flyttade de till Berlin. När han sedan tillfälligt reste tillbaka till hemlandet blev det som Liliannas mamma fruktat ett faktum: han förbjöds att lämna landet igen. Lilianna och hennes mamma flyttade senare till Paris. Men längtan att återförena familjen blev för stark och de återvände även de till Moskva 1933. Vi följer Lilianna genom skolgången och vardagen i ett alltmer hårdnande samhälle, genom andra världskriget och Stalins Sovjet med en tillvaro av angiverier, förhör, försvinnanden, fattigdom och svält. Hon skildrar också varseblivandet av sin judiska identitet. ”Det är sådant som oundvikligen uppstår när man blir misshandlad. När jag märkte att det liksom var skamligt att vara jude började jag tala om att jag är judinna eftersom det annars skulle ha känts förnedrande.”

Någonstans i det här finns det ändå hopp. I början av berättelsen talar hon om att hennes budskap till oss är att man alltid ska hoppas och tro att dåliga omständigheter oväntat kan utvecklas i en annan riktning och leda till något gott.

Lilianna Lungina och hennes man manusförfattaren Semen Lungins hem var en mötesplats för andra intellektuella, författare, regissörer och skådespelare och det är dessa slitstarka vänskapsband, deras motstånd och samtal som fängslar.

Lungina var verksam som översättare från tyska, franska, norska och även svenska. Hon har översatt bland många andra August Strindberg, Henrik Ibsen, Boris Vian och Astrid Lindgren.