På Saltängen vid Strömmen vajar en tio meter hög svart arm.

Barnen på Strandgårdens förskola kikar på den genom grinden, människor som går på den häromdagen arkitekturprisnominerade Tullhusbron stannar för att titta på den liksom fiskmåsarna som seglar vita mot den blå himlen.

Vad de ser är Paula Urbanos installation Oscillating Absence (Svängande frånvaro), ett av konstverken i helgens festival Med staden som scen.

Artikelbild

| Paula Urbano är konstnären bakom installationen Oscillating Absence.

– Det är ju inget monument med en knuten näve, snarare ser min arm svag och skör ut, säger Paula Urbano när hon slagit sig ned bredvid mig för att studera hur mycket hennes konstverk av fallskärmstyg rör sig i blåsten.

Armen är inget dåligt vindfång och Paula Urbano och hennes medhjälpare har tvingats förankra dem med estetiskt osköna rep för att den inte ska välta över de nyfikna förskolebarnen eller hamna i Motala Ström och driva iväg.

Paula Urbano berättar att hon visat installationen i Miami och i det lantligare västmanländska Engelsberg.

– Den blev annorlunda när den placerades i skogen, säger hon och påpekar att den här platsen har hon inte valt själv utan att den är placerad här på uppdrag.

Lördag kväll genomför hon också ett performance, det fyra minuter långa, Vi är här, vid sitt nya konstverk.

– Jag ser den som ett monument över människans skörhet, säger hon och blickar upp mot sin osäkert vindvaggade skapelse.