Många av oss förknippar i första hand, av naturliga skäl, antisemitismen med nazismens vansinniga utbrott av judehat som kulminerade med förintelsen. Kanske tror vi oss veta mycket om antisemitismen, men för de flesta av oss blir det uppenbart att det inte är så när vi läser Judehatets svarta bok. Tre norska akademiker har skrivit en tegelsten om antisemitismen från antiken till i dag. Det är en lika obehaglig som klargörande bok, som närmar sig ämnet från olika synvinklar: historikerns, idéhistorikerns, statsvetarens, litteraturvetarens med flera.
Författarna följer antisemitismen som den har tagit sig uttryck under de senaste tvåtusen åren. Framställningen är kronologisk och navet i berättelsen är de bisarra utbrotten av judehat som dykt upp med jämna mellanrum
i historien. Författarna följer flera auktoriteter inom forskningen om antisemitismen.
En av dem är Wolfgang Benz som gjort en indelning av antisemitismens historia. Till att börja med antijudaismen, som den tar sig uttryck under antiken och medeltiden. För det andra den "moderna" antisemitismen som utvecklas under slutet av 1800-talet. För det tredje "sekundärantisemitismen" som lever kvar efter förintelsen. Och för det fjärde antisionismen.
En poäng med boken är att författarna vill visa att antisemitismen inte är en fix och färdig ideologi eller idé. Den förändras och byter skepnad under historiens lopp, den uppvisar blandformer och gamla föreställningar återanvänds. Men i en bemärkelse är den oföränderlig eftersom "juden" - hatet förutsätter inte ens att det finns några judar - definieras som Den andre. Judarna är onda, främmande och annorlunda.
Under antiken tar antijudaismen religiösa uttryck. Det var ju som bekant judarna som mördade Kristus. De förnekade kätterskt Jesus som Guds son. Samtidigt är det inte så enkelt - motiven till hatet var även kulturella, sociala och ekonomiska. Det både visar och framhåller författarna, att hatet oftast har haft olika källor och motiv.
Under medeltiden återkom idén om judarna som Kristus mördare. De förgiftade dessutom brunnar, spred sjukdomar och stod i förbund med djävulen. De utförde rituella mord och rövade bort barn. De tvingades bära särskilda hattar och gula stjärnor. Digerdöden måste få sin förklaring. De antisemitiska föreställningarna kom genast till praktisk användning. Men även senare under upplysningen var antisemitismen levande; självaste Voltaire var en rabiat antisemit.
Den "moderna" antisemitismen försökte legitimera antisemitismen med förment vetenskapliga metoder och argument. Nu konstrueras rasbegreppet. Rasforskare, antropologer och biologer ger sig i kast med att utforma teorier om historien som en kamp mellan två raser: judarna och arierna. Denna antisemitism är inte minst kopplad till att så många nationalstater bildas, och enligt föreställningen om en enad homogen nation betraktades judarna som en nation i nationen. De kunde lätt definieras som parasitära, ett främmande element som sög kraft ur värdnationen.
Antisemiterna konstruerade "juden" som en föränderlig storhet. Theodor W. Adorno betecknade antisemitismen som den "mobila fördomen". Man kan i princip beskylla dem för allt, eftersom "hatet mot judarna oavsett ideologisk överbyggnad hade en folklig klangbotten i antijudiska schabloner från den kristna traditionen." Det finns i princip inga gränser. När pesten härjade var det som sagt judarna som hade förgiftat brunnar. När det var revolution var det judarna som stod bakom. Under krig var judarna spioner.
Hatet kan komma såväl från högern som från vänstern. Judarna står bakom så vederstyggliga fenomen som parlamentarismen, traditionernas förfall, liberalismen, konstens degenerering. De kontrollerar alla medier. Rika judar är utsugare. Fattiga judar är illaluktade drägg. Och som en följetong genom historien representerar de dessutom en farlig sexualitet. Enligt antisemiten är judarna ett kollektiv, oavsett om det är som ras eller socialt eller religiöst definierad grupp. De kan få skulden för i stort sett alla oönskade fenomen. Och är inte deras ondska och makt ett tecken på att de har en överordnad plan, att de faktiskt vill lägga under sig hela världssamhället?
Antisemitismen kan idag ta sig bisarra uttryck. Den polska antisemitismen är i princip en antisemitism utan judar. Antisionismen är enligt tidigare nämnda Wolfgang Benz ofta dold bakom legitim politisk kritik. Han tillskriver den grupper inom vänstern, vissa globaliserings- och antikapitalistiska kritiker. Inte minst spridd är den i den islamiska världen, inte bara arabvärlden. Där har det spritt sig fullkomligt absurda antisemitiska föreställningar.
I ett sista kapitel, Nedslag i den svenska antisemitismens historia, skriver Ola Larsmo avslutningsvis att Förintelsen visserligen har förändrat vår inställning till både judar och antisemitismen radikalt. Men att även ett så omfattande attitydskifte inte i ett slag kan radera ut tankestrukturer som formats under århundraden.
Judehatets historia är vansinnigt intressant, skrämmande och, inte minst, viktig.