Båda ställer ut på Kulturhuset i Stockholm under sommaren och det är sällan som två utställningar kommenterar varandra så förtjänstfullt som de här. Vill man göra en lite långsökt ekelöfsk anspelning, så kan man säga att de båda fotograferna lever i varsin värld som de bebor tillsammans.
Lennart Nilssons utställning Någonstans i Stockholm består av bilder tagna innan fiberoptiken och svepelektronmikroskopet blev hans främsta redskap i utforskningen av människokroppens inre.
Utställningen redovisar nedslag från olika håll i huvudstaden under decennierna efter kriget och det hela växer till en berättelse om landet Sverige. En vy över Gamla stan är tagen från Riddarholmskyrkans tak får en närmast symptomatisk betydelse. Anslaget påminner om inledningskapitlet i August Strindbergs Röda rummet och ger på samma sätt en överblick.
Bilden är från 1948 och ingick i sviten Töckenfantomer som publicerades i Vecko-Journalen. Inspirationen kom inte från Strindberg, utan hänvisar i stället till en dikt av Bo Bergman. I samma serie hittar man också en bild från Kindstugatan/Brända tomten och den spelar med ljus och skuggor på ett sätt som alltid kommer att förknippas med fyrtio- och femtiotalen. Livet i kvarteren var tufft, bostäderna befann sig i miserabelt skick, men gatumiljön framkallar, åtminstone i efterhand, en dramatisk skönhet som är svår att motstå.
Hans medicinska bilder kan vara hisnande vackra, men de är också knivskarpt sakliga på ett helt annat sätt än sviten från fyrtiotalets sista år, som tycks ha drivits av en lust att leka med dimslöjor och ljusskiftningarna. Tonen är en annan på andra håll i utställningen och det finns exempelvis en torr humor i en scen när Riksbankens tjänstemän övar prickskytte på kontoret - det ingick tydligen i tjänsten.
Någonstans i Stockholm representerar ett slags bekräftande historieskrivning. Något som möjligen bidrog till att ge efterkrigsgenerationen i det framväxande folkhemmet en känsla av igenkännande.
Om Lennart Nilsson är prosaist, så kan Gunnar Smoliansky gälla för lyriker. Han dekonstruerar till synes givna sammanhang genom att isolera och påvisa främmande drag också i det mest välbekanta.
Utställningen heter En bild i taget, vilket ger en bra sammanfattning av vad det handlar om. På håll ser det ut att vara ett närmast oändligt antal kopior - placeringen och ramstorlekarna ger intrycket av något enhetligt och utbytbart. Men det visar sig vara precis tvärtom och som betraktare får man ställa om sig inför varje nytt fotografi - en bild i taget, alltså.
Gunnar Smoliansky är född 1933 och han är elva år yngre än Lennart Nilsson. Skillnaden i ålder kan spela roll när det gäller olikheterna mellan dem. En av bilderna på utställningen visar en flicka på Nalen 1959. Stämningsmässigt kan den påminna om några av Lennart Nilssons fotografier från samma tid, men samtidigt återger den också något som med åren tycks blir allt tydligare under de kommande åren. Det rör ett slags anspråk på självständighet och rätten till en sfär, som är fredad från mer allmängiltiga och övergripande tolkningar. Kanske som ett sätt att hitta pauser i ett ständigt växande flöde av bilder och information.
Ett fotografi föreställer en husvagn, som verkar vara undanställd för vintern. Det intressanta är att årstiden förvandlar den till något nästan oigenkännligt. Ett abstrakt objekt som frigjorts från alla sammanhang, men det gäller också människor som man skymtar i trappuppgångar eller i gathörn. De väcker nyfikenhet, men inger inte någon känsla av självklar gemenskap.
Gunnar Smolianskys öga för finstämda ljusvalörer och gråtoner är omvittnad och man kan föreställa sig att han genomför ett slags syntaxuppror för undkomma förutfattade meningar. Att han uppmärksammar förbisedda detaljer för att påminna om en tillvaro som består av både skiljetecken och fullständiga satser.
Har man vägarna förbi Kulturhuset i sommar gör man klokt i att titta in på både Lennart Nilssons och Gunnar Smolianskys utställningar. Det är sällan man blir rikligare belönad.