Det är faktiskt ganska få personer förunnat att ogenerat kliva över gränsen mellan humaniora och naturvetenskap. Men för dem som lyckas öppnas ett stort fält där man kan gå omkring i frihet och dessutom bli upptäckt som en särling.

 

Biologen Fredrik Sjöberg öppnade inte ett sådant fält; snarare visade han vägen till en hel mikrovärld med sin roman Flugfällan 2004. Sällan har någon omhuldat blomflugor, steklar och dyngbaggar i litteraturen.

 

 

Romandebuten följdes av Flyktkonsten och nu avslutar Sjöberg sin trilogi med Russinkungen. Dessemellan har han utkommit med essäer och artiklar i boken med den underbara titeln Den utbrände kronofogden som fann lyckan.

 

I den visade Fredrik Sjöberg verkligen vad han kan: att lättillgängligt och oftast med gott humör borra ner sig i både mänskliga och animala livsöden. Problemet är att han arbetar på samma sätt i sina romaner som han gör som essäist.

 

Alltså: Russinkungen är botanisten, zoologen, naturvårdaren, arkeologen och konsthistorikern Gustaf Eisen (1847-1940) vars omfattande liv koncentrerat på samlande, systematiserande och skrivande gör honom till en utmärkt romanfigur.

 

Ändå har Sjöberg påfallande svårt att ta sig ur det encyklopediska greppet. Romanen blir, med tanke på det stoff den ändå omfattar, märkvärdigt stillastående.

 

Kapitlen blir ganska lika, torr redogörelse för hans liv, en ny person kastas in som presenteras med samma innehållsdigra torrhet. Ibland ger sig Sjöberg hän åt personliga reflektioner eller självbiografiska tillbakablickar. Sedan drar han sig tillbaka. Till skydd bakom Eisen.

 

 

Det blir därför inte mycket till roman. Och det är som om han anar det själv: "Flugor eller berättelser, det kan kvitta", utbrister han till slut.

 

Och för Sjöberg gör det kanske det. Men som läsare föredrar man avgjort berättelserna framför blomflugorna.