Det finns två passager i Stefan Zweigs memoarer Världen av i går där han oförbehållsamt framställer sig själv som en passionerad samlare av dyrbara och unika manuskript ur den västerländska kulturhistorien - Leonardo da Vinci, Goethe, Beethoven - som först tycks mig vara de avsnitt som åldrats mest sedan boken skrevs under andra världskrigets första år. Men denna passionerade samlariver, vurmen för historiens stora andar och deras skapande tror jag är ett grundläggande element för denna kombinerade memoar och - särskilt sjuttio år efter att den skrevs - bildande kulturhistoria.
Det är sent på jorden när Zweig ur minnet berättar om sitt liv och den värld han växte upp i. Han, som bara ett decennium tidigare var en av Europas mest uppburna och kända författare, (med undantag för England där han aldrig slog igenom) befinner sig nu i exil i Brasilien berövad sitt medborgarskap, sina tillgångar och stora delar av sina publicerade böcker.
Zweig som var uppväxt i en assimilerad judisk familj
i Österrike har i likhet med många andra drabbats hårt av nazisternas förföljelse. Världen av i går är inte bara ett vittnesmål om författaren Stefan Zweig utan också om den värld han växte upp i. För till skillnad från dagens memoarer ägnar sig Zweig lite åt sin person och sina närmaste. Jag reagerar när han i slutet
i boken i en bisats noterar att han är på väg att gifta sig för andra gången.
Nej, Zweigs vurm gäller samhället och konsten. Han beskriver det Österrike-Ungern han föds i som ett oerhört strikt konservativt samhälle med en välutbyggd dubbelmoral inte minst när det gällde förhållandet mellan könen. Samtidigt upplever Wien före första världskriget en kulturell guldålder. Zweig är, med ett mer samtida ord, en skicklig omvärldsanalytiker. Han analyserar samhällsbygget på ett imponerande sätt och beskriver hur Europa drabbas av en nationalistisk yra när första världskriget bryter ut och hur han antar en politiskt obekväm pacifism.
Zweig är kosmopolit, en världsmedborgare som flera gånger påpekar att före 1914 kunde man resa fritt i Europa utan pass, något att begrunda för dagens EU-medborgare. Han registrerar med viss avoghet hur modernismen bryter fram efter det att första världskriget smulat sönder all tillit till auktoriteter som kungahus, militär och kyrka.
Han träffar alla stora konstnärer och kulturella banbrytare, bland annat tar han intryck av Freud. Zweig berättar medryckande och livfullt och tonar hela tiden ned sin egen betydelse och sina egna verk. Jag får ibland intrycket av att jag inte bara läser en memoar utan en lärobok.
Nazismen såg ut att få världsherravälde. Världen av i går kan läsas som en beskrivning av hur civilisationen ska rekonstrueras, om nu nazismen mot Zweigs förmodan skulle besegras.
För när detta skrivs har Zweig i princip givit upp. Hans vänner och förtrogna hade blivit dödade, fängslade eller fördrivna. När han fullbordat boken begick han och hans hustru gemensamt självmord.
Boken översattes första gången 1942. Att Världen av i går finns tillgänglig igen leder till viss eftertanke. Och en näst intill oundgänglig läsning.