Det tidigare kommunalt ägda kulturhuset Skylten har sålts till den privata fastighetsägaren Mannersons.
Kultur
I totalt kulturmörker sålde kommunen ut Linköpings enda välbevarade och karaktäristiska Q-märkta industribyggnad för kultur förra veckan med all den verksamhet den står för när det gäller rock/punk/pop, musikstudios, konserter, festivaler, angelägna ungdomsaktiviteter, balettsalar. filmvisningar, konstnärsateljéer mm. Allt snack om att värna kulturarvet, allt tal om medborgarinflytande och vikten av transparens var borta med vinden.
Fördelen med kommunalt ägande är givetvis den insyn och handlingsfrihet man som ägare har och möjlighet också att dämpa kostnaden för kulturbyggnader som just nu med sina marknadshyror håller på att knäcka såväl Nationalmuseum som många andra viktiga kulturinstitutioner i Sverige inklusive Louis de Geer, liksom mindre teatrar och ateljéföreningar. Skylten kommer att ha ett synnerligen attraktivt läge mitt i hetaste smeten när Ostlänken byggs ut med nya resecentrum nästgårds, där hyresnivån i värsta fall hotar stiga oss över huvudet.
Helene Sjögren, Caroline Färnström, Thomas Edetun, Björn Svensk, Assi Molin, Niklas Mertel Ekelund, Stina Opitz, Eva-Karin Strand Wåtz, Joanne Hoffsten och Lars Hoffsten. Konstnärerna som är verksamma i kulturhuset Skylten har vänt sig emot dess försäljning till den privata fastighetsägaren Mannersons.
Dagen innan försäljningen var det paneldebatt om Skylten-området och dess framtida möjligheter i tillväxtens tecken, men inte ett ord om försäljningen som var på gång nästa dag. I panelen satt mestadels kulturadministratörer. Hur många kulturbyråkrater går det förresten på en konstnär?
Det talades ofta om KKB men ingen av oss åhörande konstnärer förstod vad det betydde. Ett slags nyspråk lurade väl i vassen - vi kallar det KKB-språket. KKB fick vi veta är lika med Kulturella och kreativa branscher som tidigare hette KKN, Kulturella och kreativa näringar — smaka på det namnbytet. Om konstnärer räknas dit står väl skrivet i stjärnorna. Vi fick veta att en referensgrupp på 40 personer från olika håll (utom kulturarbetare) träffas och slår sina kloka huvuden ihop om planeringen för nya stadutbyggnaden där kultur och näringsliv skall gå hand i hand i den heliga tillväxtens diskreta charm.
Norrköpings kommunalråd Sophia Jarl (M) har hamnat i den nationella debatten på grund av sin kulturpolitik.
Norrköpings kommunledning med Sophia Jarl i spetsen talar väl också ett slags nyspråk där kultur/fritid underordnas och försvinner in i typ Tillväxtkontor/Attraktion/Livskvalitet. Sådant nyspråk har George Orwell redan varnat oss för. Denna ”prosa” korrumperar språket och ändrar vårt tänkesätt. Även Aldous Huxley i ”Du sköna nya värld” ger oss exempel på att makten genom nyspråket vill reducera oss till bekväma och medgörliga konsumenter.
George Orwell och Aldous Huxley varnade oss för det förledande nyspråket.
Linköping är tyvärr inte känt som någon kulturstad och strävar tydligen inte heller efter det, utan vill kanske lämpa över ansvaret för kulturen på näringslivet på sikt. Nyligen uttalade ett kommunalråd offentligt att Linköping är ”bra på sport men inte på kultur” och den insikten borde vara startskottet för nya viljeyttringar att äntligen investera i kulturen för att framledes komma i fatt där man brustit. Kanske kommer man också att inse vilken enorm betydelse kulturen kan få för en stad i omvandling under förutsättning att kulturens utövare själva bestämmer inriktningen — inte på armlängds utan på sjumilastegs avstånd från politisk styrning.
Att Norrköping nu sätter hela sitt kulturella kapital på spel är obegriplig badwill och en tragedi för staden. Alla förnämliga kulturinstitutioner tillsammans med fria kulturlivet i Norrköping som har byggts upp under lång tid och gjort staden hajpad är tillsammans med den unika miljön av oslagbart värde. Jag vågar kanske till och med säga att det är hårdvaluta för staden (för att använda ett ord som såväl storfinansen som kommunala tillväxtstaber säkert gärna lyssnar till). Hur mycket stålar rasslar inte in från alla oss som älskar Norrköping för dess rika och heta kulturliv när vi ofta tar en tripp dit med spenderbyxorna på för hotellnätter, restaurangbesök, teater- och konsertbiljetter?
0.67% av statsbudgeten går i år till kultur och i Norrköping och Linköping är det ungefär liknande siffror, alltså en minimal del av hela budgeten. Siffrorna talar för sig själva. Vi förstår att det inte är kulturens tunna pengapung som har betydelse för att rädda välfärden utan det är själva kulturen som är för ”elitistisk” och ska bantas, styras och harmoniseras. Kanske de bortskämda kulturarbetarna följer med i luftdraget.
MUF och LUF i Östergötland vill ta bort skattemedlen från kulturen. M vill ge stöd främst till barn- och ungdomskultur. KD har försökt minska tilldelningen, lagt sig i utföranden om hur byggnader och konst ska se ut. Ungsvenskar och storsvenskar vill i förening censurera vissa delar av kulturen och har sedan länge målat in sig i ett brunt hörn med tal om osvensk och dekadent konst. Detta är ett gyllene läge för de politiska partier som tror på kulturen som självständig och värdefull kärnverksamhet att samla motstånd.
Om man från politiskt håll i stället vill styra kulturen i famnen på storfinansen, där det kanske finns risk för att ”man vet priset på allting men ingentings värde” (Oscar Wilde), är vi illa ute. Med tlllväxt som huvudsak och kulturen som underdog, vilket tycks vara tidens melodi, blir denna tête-à-tête kanske snart business as usual för investerarna men bad romance för oss. Kulturskymning är bara förnamnet. Godnatt.
Stina Opitz är konstnär verksam i Linköping och medlem i konstnärsföreningen ALKA