Uppenbarligen är det ingen bristvara på NP 33.

Det första man fäster blicken på när man stiger in i utställningslokalen är Kent Karlssons metallskulptur Nymåne, som har formen av en inte särskilt sjöduglig kajak - den är perforerad av småhål. Hans objekt är utspridda på olika håll på galleriet och har ofta en humoristisk sida som lockar fram skratt.

I ett hörn står ett självspelande dragspel, men han har också gjort ett möblemang som för tankarna till ett sammanträdesrum och fått titeln Last dinner. En annan skulptur föreställer en soffa och heter Hommage till U.S.

Artikelbild

| Sju konstnärer och mängder av verk. Närmast Kent Karlssons dragsterinspirerade skulptur Speedy Gonzalez.

Även om uttrycken skiljer sig åt så finns det referenspunkter mellan några av konstnärskapen. Flera av Olle Schmidts målningar genomsyras av den drömska surrealism som kan prägla minnet av pojkåren när de hamnat på tillräckligt långt tidsavstånd, men också Karin Wikström och Rebecca Burkhalter rör sig i en sfär av intryck som tycks ha ett ursprung i barndomen.

Antonio Sognasoldis minutiöst återgivna fiskar lär inte vara de vanligaste i våra vatten, men de bär några av de varumärkesdekaler som vi stöter på dagligen.

Det är en ironisk, men bister anmärkning om en tid då allt kan exploateras och ger möjligen också en konkret innebörd åt ett av våra vanligaste epitet - tänk på torsk, lånehaj eller andra fula fiskar. Ett mer lyriskt tilltal hittar man i Thomas Zornats bilder, som tycks värja sig för närkontakt och ser ut att avlägsna sig alltmer ju noggrannare man försöker granska dem. En bild som 00.30 visar en grupp skugglika figurer och det hela verkar samtidigt bekant och mycket främmande.

Något liknande gäller också Pia Königs keramikfigurer Klot med ben och pip, som kan påminna både om en elefanthjord eller en samling tekannor. Det är lekfullt och tankeväckande på ett sätt som visar att väggen mellan konkreta erfarenheter och fantasier är mycket tunn.

Artikelbild

| Pia Königs Klot med ben och pip väcker olika slags associationer.

Trots mängden verk och antalet konstnärer är det som sagt en fint sammanhållen utställning, som ger åtskilliga ingångar.