Låter dikten bli fri

Vad är det egentligen vi kräver av en dikt för att den ska upplevas som giltig? Var finns gränsen mellan det obegripliga och det som kan ges en förklaring. Hur blir diktraderna till sammanhang och upplevelse? Sker det genom tid och tålamod?

En enkel fråga kan tyckas. Antingen går det att förstå dikten eller så är den obegriplig. Det är dock i gränsen mellan dessa två enheter som det kan bli riktigt spännande. Kan en dikt bli begriplig genom att vi åldras med den? Leva intill den? Det finns anledning att närma sig frågan nu när poeten Monika Rinck presenteras på svenska. Hennes dikt ställer genom sin blotta uppenbarelse en rad intressanta och komplicerade frågor.

Tid. Tradition. Öppenhet. Det enda vi offrar när vi läser är väl just tid och tålamod, men det är kanske också det enda som spelar roll i våra liv? Omkring denna fråga cirklar Rinck, mer eller mindre medvetet.

Dikten som en jagspegel är en klassisk föreställning, men vad är det man ser blicka tillbaka? Det som utmärker en dikt är dess förmåga att kunna härbärgera just tiden och låta sig läsas på nytt - fast då med en förändrad klangbotten. En klassiker blir just till en klassiker eftersom den dels kan försänkas i en speciell tid, men också befria sig ifrån den tiden och återupplevas.

En dikt som tar slut i och med att den blir läst är inte en dikt, bara en enkel utsaga om omvärlden. Detta tycks vara just det som upptar Rincks dikt - låta dikten bli fri. På ett plan är naturligtvis all kommunikation dömd att misslyckas, utom kanske just då den nedtecknade dikten, eftersom den på ett plan är obegriplig redan från början.

Det finns överhuvudtaget ett problem i det att vi hela tiden kräver av oss själva att vi ska förstå, som om dikten var en gåta att lösa, en hemlighet att avslöja. Tänk om den i stället bara är en slags intensitet, som musik? Kan man läsa ord utan att avtvinga en tolkning? Självklart. Det kan också vara oerhört befriande.

Monika Rinck finns nu utgiven på svenska i en hisnande diktsamling, "omfamningens frånvaro" - ett tolkningsarbete som måste ha varit både komplicerat och befriande - för en mer rörlig dikt än den som Rinck skriver tror jag är svår att finna. Hon befinner sig på flera olika plan samtidigt, både genom samtid och historia, men också genom högt och lågt.

Hon skriver intensivt, böljande, befriande. Det är omöjligt att veta var man ska stiga in, var man ska komma ut. Ofta går associationerna till barockdiktningen. Det går inte att bryta loss en rad, ett enda kortare stycke för att exemplifiera, för så sammansatt är hennes dikt, så genomarbetad.

Så, nu när det är dags att summera det gångna året är det självklart att "till omfamningens frånvaro" är en av höjdpunkterna
i lyrikutgivningen.

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE