Första gången jag hörde talas om Liao Yiwu var när nobelpristagaren Herta Müller berättade om honom i sitt invigningstal till Bokmässan i Göteborg 2011. Han citerade ur hans dikt Massaker, skriven samtidigt med massakern på Himmelska Fridens torg. För denna dikt som aldrig hann tryckas utan distribuerades på ett fåtal kassettband dömdes Yiwu till fyra års fängelse för kontrarevolutionär verksamhet. Efter frigivandet skrev han om sitt liv i fängelset För en sång och hundra sånger. Müller berömde detta vittnesmål och hur han genom sitt registrerande av skeendet ställde sig utanför det och därigenom räddade sig själv. I den svenska alldeles färska upplagan skriver hon i sitt efterord att verket förmedlar "litterär kraft".

 

Nu ska man veta att Müller inte läst exakt samma bok, den tyska utgåvan, skiljer sig kraftigt från den svenska, som stödjer sig på den engelska vad gäller omfång och disposition. Margareta Eklöfs översättning har lite svagheter. Den litterära kraften varierar men det förtar inte huvudintrycket att Liao Yiwu är en berättare och vittne. Här beskriver han sin uppväxt som, väldigt västinfluerad, konstnär och poet som mer reagerar med avsky på nedskjutningen av demonstranterna än som en politisk kritiker.

Hans skildring av det som sker och hur det auktoritära diktatoriska kinesiska samhället avspeglas i fängelsets hierarkier: strikta straffkoder mellan fångar, pennalism och sexuella övergrepp skiljer sig inte från många andra fängelseskildringar från totalitära stater. Det arbete de utför i fängelset genom att vika och klistra förpackningar för läkemedel exploateras av den korrumperade fängelsepersonalen.

 

Liao Yiwu finner sig inte till rätta i denna värld, han behandlas visserligen mildare stundtals för att han är en politisk fånge men han förråas snabbt och ger ingen vacker bild av sig själv. Överhuvudtaget präglas hans porträtt av sina medfångar av de snabba växlingarna mellan humanitet och grymhet. I cellen sitter dödsdömda fångar som inte vet vilken dag de ska avrättas (Kina är den nation i världen som idag flitigast begagnar sig av dödsstraffet). Medfångarna får agera självmordsvakter och Liao Yiwu börjar, med Müllers ord, registrera skeendet. Hans skildring lyfter med berättandet om sina medfångars ögon och skjuter sitt eget i bakgrunden.

Här finns exempelvis berättelsen om den politiske fången Gamle Yang, ”en kvarleva från forntiden”, en journalist från nationalisternas tid som suttit i fängelse under större delen av sitt 70-åriga liv. Eller om den unge Yang Wei som bildar en enmansopposition, flyr och försörjer sig på att sälja delar av sin frimärkssamling tills han åker fast. ande. Men bland de politiska fångarna finns även mördare, våldtäktsmän, tjuvar och narkotikasmugglare. Tjuven och cellbasen Wang Er har åkt in och ut ur fängelset sedan han var tio år. Han låter sina medfångar arrangera sin egen begravning innan han får sin slutliga dom fastställd, ett makabert men logiskt spektakel som väcker fångvakternas intresse.

 

Fortsättningen på Liao Yiwus historia, utanför denna bok, är också fängslande. Efter fyra år släpps han ut och finner att han fortfarande är fångad, även om cellen nu är lite större. Han är både arbetslös och hemlös, övervakad, hans fru har lämnat honom och de flesta av hans vänner drar sig undan, också en del av dem som suttit i fängelse för samma brott. Tidvis försörjer han sig som gatumusiker men börjar också intervjua det kinesiska samhällets olycksbarn och förtryckta.

De reportagen finns på engelska i boken The Corpse Walker.

2011 flydde han från Kina och flydde till Tyskland. Han har förblivit en aktiv författare och kritiker mot brott av de mänskliga rättigheterna i Kina. Som sådan har han också protesterat mot Svenska Akademiens beslut att ge den mer politiskt följsamme författaren Mo Yan 2012 års nobelpris. Om någon vecka kommer han till Stockholm och har då hotat med att protestera genom att klä av sig naken offentligt.

Det är kanske inte alldeles nödvändigt. För en sång och hundra sånger blottlägger den kinesiska diktaturens förföljelser och brott mot de mänskliga rättigheterna tillräckligt tydligt.