"Att fördöma alla kvinnor
i avsikt att bota vilsegångna män från deras dårskap, är som att förbanna elden, som är till stor nytta, bara för att någon kan bränna sig på den, eller vattnet bara för att någon kan drunkna i det."
Christine de Pizan (cirka 1364-1430) har kallats den första feministen och var Frankrikes första kvinnliga professionella författare. När hon blev änka vid 25 års ålder och behövde försörja sig själv, sina tre barn och sin mor bestämde hon sig för detta på den tiden udda yrkesval för en kvinna. De senaste tio åren har Pizan blivit återupptäckt och Carin Franzén skriver i förordet till denna första svenska utgåva av verket att så många som 150 studier om henne har utkommit under denna period. 2006 kom också en samtida pendang till Pizans berättelse: Den nya kvinnostaden av Nina Burton.
Franzén berättar också att Pizan i Kvinnostaden polemiserar mot Romanen om rosen av Guillaume de Lorris (som slutfördes av Jean de Meun): en misogyn historia som framförallt handlar om att lära den manliga läsaren konsten att erövra "rosen". I allegorin Kvinnostaden sitter Christine, som är berättaren i sin egen berättelse, i sin studerkammare och har börjat undra över om mannens negativa bild av kvinnan kanske stämmer ändå. Tre höga damer uppenbarar sig då och ska leda in henne på rätt spår. De börjar motbevisa henne (och männen) genom att berätta om kvinnor som brutit mot normerna och ger Christine i uppdrag att bygga en stad endast befolkad av kvinnor. När Christine börjar gräva i historien gräver hon också grunden för denna nya stad.
Vi guidas genom historien och mytologin och det är historiernas alla starka kvinnor som är grunden, byggstenarna och invånarna i denna systerskapsstad. Det är ett uppräknande av stora kvinnor, smarta kvinnor, dygdiga kvinnor, gudfruktiga kvinnor, kvinnor som för vetenskapen framåt, kvinnor som styrt länder och lett folk, både till krig och till fred. Lika viktiga är de kvinnor som haft typiskt kvinnliga egenskaper som typiskt manliga.
Att det har gått över 600 år sedan texten skrevs och den fortfarande känns väldigt aktuell (även fast den på sina ställen känns lite mossig) är ganska tragiskt. Men detta är ju också litteraturens kraft, att den har förmågan att tala genom århundraden.