– Jag vill inte pressa någon, men det är en konstig yta här framme. Hoppas vi fyller den senare, säger Joel Alme och syftar på de tomma kullerstenarna framför scenen.

Just den ytan förblir tom konserten igenom, men i övrigt är Restaurangtorget i Knäppingsborg välfyllt. Många besökare sitter och smådiggar på sina stolar, andra vågar sig till och med på att dansa lite.

Att se Joel Alme live blir en helt annan upplevelse än att lyssna på hans skivor. Medan studiomaterialet osar av melankoli och stora känslor, har stråkarna och de storslagna arrangemangen under tisdagens konsert ersatts av ett mer gitarrbaserat och mindre välputsat sound. Jag gillar det och jag gillar energin i framförandet, såväl som inslagen av saxofon och elpiano.

Almes signum är tidlösa melodier med texter om förlorad kärlek, gamla drömmar, hemlängtan och om åren som gått och aldrig kommer tillbaka.

Innan The Clouds, som handlar om Almes forna hemstad Göteborg, berättar han om de funderingar han haft på att flytta till Norrköping. Lucky eyes framförs mer avskalad, med bara två av de fem bandmedlemmarna på scen. Låten visar sig bli en av mina favoriter, trots att jag på skiva klassat den som tråkig. Lugn och känslosam, men inte det minsta smörig.

– Det här är mina minnen, säger Alme innan avslutande The Coast.

Barndomsskildringen är tveklöst en av kvällens bästa låtar. Ett lätt regn börjar samtidigt falla. Det fortsätter under extranumret A young summer’s youth (som med svensk text utgör IFK Göteborgs inmarschsång Snart skiner Poseidon). Den fina melodin blir ett riktigt bra avslut på en väl genomförd konsert med sommarfeeling.