Musikerna kliver in på scenen och i den där lilla tystnaden mellan applåder och första låt öppnar någon en läskburk. Ljudet pyser mellan Hemgårdens stolsrader och strax har Lena Endre och Svante Thuresson dykt fram från draperiet.

Sången är en aning svajig till en början, men strax visar sig Endre med skir och tonsäker stämma medan Svante fortsätter som alltid förr, mjukt flirtande med publik och vackert agerande med sina medmusiker. En första Kristallen den fina leder snart till Rebecka Törnqvist och Olle Adolphson varpå belysningen tonas ner en aning och Endre nickar förnöjt. Johan Carlbergs gitarr gör något av en Mark Knopfler-sång och Claes Crona levererar solitt, som alltid.

De utgör en trivsam duo, de båda sångarna. Den ena ofta pratandes, den andra skört sjungande. I en bossa låter hon rösten bli porös och till femtakt påminner han om sitt sväng redan
i en fingerknäppande inräkning.

Berättandet står i centrum och texter sys varsamt ihop med kompets utmärkta kompetens. Att placera Dan Berglund på bakgrundsbas kan tyckas som ett onödigt spill. Men solot i ännu en Adolphson är lika förtätande som mäktigt. Återigen är han världsstjärnan som pressar samman allt vad salens sommarluft heter, extraherar själva poängen och förlöser publiken i dess jublande applåd.

Och Claes Crona ler vid sitt piano. Spelglädje råder och Endres perspektiv från Norrland, närmare bestämt Härnösand, går hem medan historier om hennes pappas turnerande med Thuresson på 50-talet tycks fånga åhörarna i ett minne av hur tiden går.

Emellanåt värmer det ordenligt, som i ett hettande tågtuffsintro över en amerikainspirerad Kristina Lugn-kreation.

Andra gånger hummar de båda kring Povel Ramels bondromantik och får salen att skratta igenkännande gott.

Det är glatt, lustfullt, aningen slitet och hjärtligt.

Och om hyllningen legat vid nationella förmågor känns extranumret
i form av en svensk Ain’t no sunshine som en välkommen avskedshälsning att möta strömmens mjukt kvällssolsbadande reflektioner med.