Levertin - en litterär stjärna
I dag unnar vi oss en extra sockerbit
i kaffet. Det nämligen exakt 150 år sedan Oscar Levertin föddes. På Gryts herrgård.
Det visste jag inte nyss. Jag visste inte ens att Gryts herrgård finns. Låter som någonstans utåt S:t Anna skärgård? Inte då. Den ligger i centrala Norrköping, inklämd vid Strömmen
i västra delen av Industrilandskapet. Ett vackert hus med anor.
När Oscar Levertin begravdes, en regntung höstdag
i Stockholm 1906, kvad en bruten Verner von Heidenstam vid graven: "Eld var din vänskap. Eld var din diktning om liv och död." Det var en litterär superstjärna som begrovs. Någon motsvarighet finns inte i dag - om man inte kan tänka sig en hybrid av Björn Ranelid, Horace Engdahl och Zlatan. Men det kan man nog inte.
Utan överdrift kan sägas att Levertin var det nya seklets portalfigur såväl
i egenskap av ungdomens diktare och sensibel kritiker som litterär smakdomare och lärd vetenskapsman.
Tillsammans med främst Heidenstam stod han för det (då) förnyande inom litteraturen
- i motsats till den (också då) märklige Strindberg och mossigheten hos Wirsén och grabbarna i Akademin. Han företräder och förebådar modernismen också i det faktum att han beskrivs både som urstockholmare (so much for Gryts herrgård) och främling (jude).
Några år före sin alltför tidiga död - till följd av att han av misstag hinkade
i sig ett glas gurgelvatten - hade han låtit arkivera delar av sin korrespondens, däribland brevväxlingen med Heidenstam. Det var en yster skara grånade litteraturlärda som en bit in på 2000-talet kunde samlas på Kungliga Biblioteket för att närvara vid öppnandet av denna förväntade skatt. De blev inte besvikna.
Och resultaten lät inte vänta på sig. Carina Burman förutspådde en renässans för den stendöde och med rätta helt bortglömde forntida giganten. Detta i en anmälan av Nathan Shachars monumentala Blodseld och nordisk längtan med underrubriken Oscar Levertin och hans tid. Snart kom Per Rydéns Verner & Oscar liksom
Per Gedins Heidenstam-biografi - båda intensivt upptagna med vänskapen mellan de båda litteratörerna. Så mycken uppmärksamhet hade inte Levertin undfägnats på hundra år.
Men någon renässans eller postum comeback blev det inte. Nu är det tyst igen. Och lär så förbli såvitt inte vitterheten erövrar en position. Åtminstone om man ska tro vad Lönnroths och Delblancs svenska litteraturhistoria säger om Levertins möjligheter:
"I en mer vital och mångsidig kultur än vår skulle Levertins bästa essäer traderas som en nationell skatt".