I Gösta Fribergs värld pågår andra världskriget fortfarande. 1995 utgav han novellsamlingen Krigsvintrar, två år senare kom diktsamlingen Vårvinterdagar - tvillingböcker som behandlade samma stoff: krigsåren sedda genom ett barns ögon nedtecknade av en författare vuxen uppgiften.

Jag läser om Krigsvintrar och fascineras av det expressionistiska språket och miljöerna som växer fram. Mörkläggning, sena kortpartier i svagt upplysta lägenheter, skräcken för att allt plötsligt ska förändras, rykten om bombfällningar över Södermalm och skumma figurer. Och som enda ljus i mörkret biografens matinévisningar.

Kriget pågår hela tiden, lågintensivt - som det brukar heta när offren är få eller tillräckligt betydelselösa.

Det är den ena sidan av Gösta Fribergs nya diktsamling. Den andra är anteckningar från senare datum som kanske ändå känns lika avlägsna som någonsin krigsvintrarna. Det bohemiska Södermalm långt före gentrifieringen, där skrönor berättas och den utslagne missbrukaren Trapper mytlogiseras som Söders helige dåre. De här dikterna påminner om Ernst Brunners litterära behandling av samma stadsdel, som väl är - särskilt med tanke på hur Södermalm ser ut
i dag - ett slags urban hembygdsdiktning.

Gösta Friberg förmår inte riktigt länka ihop sitt Söder under kriget med folkhemssöder några decennier senare, men det är ändå en gedigen återkomst av en poet som, tyvärr, dröjt ovanligt länge mellan publiceringarna.