Jean Marie Gustave Le Clézio, 2008 års nobelpristagare i litteratur, framstår som en av de sista civilisationsromantikerna. I alla fall stärker den nyutkomna berättelsen Pawana, som ges ut en liten vacker volym denna tes.

Denna berättelse om valfångst och masslakt är baserad på verkliga händelser om hur en kapten - som naturligtvis hette Melville, Charles Melville Scammon - för ett valfångarskepp finner den lagun där gråvalens honor drar sig tillbaka för att föda sina ungar och där blir ett lätt fångat byte.

Den berättelsen läggs främst i den unge John från Nantuckets mun, en oskuldsfull fiskarpojke som gör sin första resa och som under den också förälskar sig indianflickan Araceli. Hon är slavflicka hos de prostituerade, den lägsta bland de lägsta. Naturligtvis är John den enda som hon frivilligt ger sig åt innan hon rymmer, spåras upp och slås ihjäl.

Pawana rymmer alltså den grymme vita mannen (visserligen ångerfull på ålderns höst), den undersköna ädla vilden och vittnet utan enda maktmedel än sitt minne och sina ord.

Le Clézio skriver och komponerar vackert; han är en skicklig stilist. Men berättelsen är i grunden en enkel melodram med den gode, den onde och den vackra i huvudrollerna.

Pawana är mest av allt ett stycke litterär civilisationsromantik.