Det är lite som ett déjà vu.
Jag möter Nina Björk på nytt och på samma plats, Café Gräddhyllan i Lund. Hon ser också nästan likadan ut som sist: spensligt byggd och klädd i grått. Mellan också på bordet lägger hon en bok med klargul rygg.
Det är boken som signalerar att tiden har gått, att det inte är 2008 utan 2012. I stället för Fria själar heter Nina Björks nya essäbok Lyckliga i alla sina dagar. Som vanligt är hon upptagen med frågorna - de stora frågorna - om frihet och lycka.
- Egentligen handlar alla mina böcker om modernismens huvudberättelse. Dess löfte: du kan bli vad du vill. En vacker tanke som är svår att förverkliga. Och så handlar mina böcker om hur vi blir till som subjekt, säger hon och allt verkar plötsligt glasklart.
Att läsa Nina Björk fungerar ofta så. Som en ögonöppnare. Hon pekar på förhållanden som jag trodde att jag redan visste. Hon läser Disneyfilmer, självhjälpsböcker, reklam, kronprinsessbröllop och politikers fagra tal och tolkar vad deras budskap egentligen säger om oss och vår tid. Men hennes nya bok har också en undertitel: Om pengars och människors värde.
- Det som har hänt är att vi tror att förändringar bara kan ske för oss som individer, inte som kollektiv. Att drömma kollektiva drömmar är omöjligt.
Lejonungen Simba blir Lejonkungen, Daniel från Ockelbo blir prins, men lejonens respektive monarkins herravälde består, i fiktion såväl i verklighet.
- Strukturen påverkas inte, säger Nina Björk som i sin bok går hårt åt Mona Sahlins avskedstal som hon anser var en reträtt från det politiska när Sahlin erkänner att Socialdemokraterna måste lägga förslag som gynnar de väljare man vi ha för att återta makten. Politik går från att vara ett spel om idéer om hur samhället ska se ut till en kalkyl om den gynnar eller drabbar den egna plånboken.
- Det handlar om vårt sätt att organisera ekonomin. Kalkylen har blivit vår enda måttstock för att vi ska få tillväxt och för det måste vi konsumera, säger Nina Björk.
Och våra drömmar förpackas som varor för att säljas med målet att vi ska konsumera oss lyckliga.
- Att kakla om badrummet, ha dimmer
i taket, ett nytt köksbord. Varför drömmer jag om det? Men det är ju inte ett
bord jag drömmer om utan gemenskapen runt det där bordet. Egentligen är det hoppfullt: vi vill inte ha saker, vi vill ha varandra.
I ett annat sammanhang har Nina Björk kallat våra inredningsdrömmar för skitdrömmar. Det fick hon naturligtvis kritik för.
- En del tyckte att det var nedlåtande och att jag talade om för andra vad de ville ha. Men det pågår ett arbete för att snäva in det politiska, det är okej att drömma om köksbord men inte om ett samhälle där vi känner gemenskap. Självklart handlar det politiska om det gemensamma, det kollektiva.
Hon tror inte att det går att återupprätta politiken, den verkar ha fastnat i ekonomismens kalkyltänkande för gott.
- Mona Sahlin sa att de inte ville ha väljare som röstade solidariskt, människor som kunde tänka sig att rösta på ett parti som hade förslag som inte ekonomiskt gynnade dem själva. Då har man sagt farväl till det politiska. Juholt var ändå ett annat språk, säger Nina Björk utan att för den skull låta entusiastisk över den kortlivade socialdemokratiske partiledaren.
Men om politiken är underordnad ekonomismen och en ständigt konsumtionskrävande tillväxt som långsiktigt förtär jordens resurser finns det andra storheter som går på tvärs mot det ekonomistiska samhällets logik: kärlek, äktenskap, moderskap.
- Vi är sociala djur, vi lever tillsammans. Kärlek är verklighet, inte utopi och vi älskar bortom vett och sans, menar Nina Björk.
Men familjen har också blivit en plats som ska rationaliseras och effektiviseras. Hushållsnära tjänster subventioneras. Nina Björk har läst böcker om hur det så kallade "livspusslet" ska lösas, där familjen jämförs med ett aktiebolag och där den traditionella kvinnorollen som hemmets ängel befordrats till att vara projektledare eller vd i AB Familj.
Nina Björk anser att den feminism som försvarar denna - manliga - modell av föräldraliv är en feminism som gått vilse. Men innebär inte detta att hon menar att den kvinnliga erfarenheten av moderskap är att föredra? Och
i så fall företräder hon inte ett slags särartsfeminism som tar sitt stöd biologiska skillnader mellan könen?
- Nej, jag anser mig fortfarande vara konstruktivist, protesterar Nina Björk. Jag tycker bara att man ska se det värdefulla i den erfarenhet som moderskapet, ja föräldraskapet, är. En kvinna kanske har lättare att vara med sitt barn, men jag tror inte det beror på biologin utan att det är en av oss konstruerad och förväntad roll.
Vi lämnar Gräddhyllan och Nina Björk poserar tålmodigt mot de vackra flammande röda tegelväggarna på en bakgård. Jakten på att förverkliga våra drömmar, att bli dem vi egentligen vill vara går vidare.