La Cage aux folles
Musikal
Oscarsteatern
Premiär torsdag kväll
Regi: Peter Dalle
Medverkande: Loa Falkman, Sven Nordin, Per Andersson, Suzanne Reuter, Joel Almroth med flera.
Kapellmästare: Jan Radesjö
Loa Falkman är sensuell som Zaza och rörande rar som Albin. Jag njuter av hans bekväma naturlighet i rollen som dragqueen. Att ett par manér ser ut att vara adopterade från Jonas Gardell är kanske inte så konstigt
efter deras samarbete med filmen Pensionat Oskar.
Falkmans strålande insats lyfter La Cage aux folles på Oscarsteatern ur mängden av liknande musikaler.
Sven Nordin, kanske mest känd från filmen Elling, gör en stabil insats som Georges och kemin finns där precis lagom mycket för ett äktenskap med några år på nacken.
Historien om det homosexuella paret, som driver en nattklubb med dragshow och stöter på problem när sonen vill gifta sig med dottern till en konservativ politiker är välkänd. Föreställningen blir en blandning mellan musikal, show och slapstickhumor. Handlingen är verkligen inte chockerande som många tyckte för 25 år sedan, men kampen för acceptans och respekt är lika viktig i dag. "La Cage" tar även upp konsten att hålla liv i ett äktenskap och hur långt kärleken till ett barn kan räcka. Att förlägga det hela till franska rivieran på 1970-talet är kanske lite dammigt, men fungerar fortfarande.
Jag är som jag är gav mig gåshud och Se dig omkring är ett riktigt fint örhänge. Men numret som inramar Vår bästa tid är föreställningens höjdpunkt. Möjligen utkonkurrerad av Georges lektion i manlighet med den ovilliga eleven Albin.
Suzanne Reuter är en guldkant och Per Andersson helt urflippad, men det är för många bleka insatser i dialogerna. Peter Dalle berättar tight, men några bitar av allt som händer på den fiktiva scenen känns som en separat del. Även om det är en fin ensemble med vackra kostymer tar shownumren inte andan ur mig som de borde. Att följa de olika karaktärerna bakom scenen och i andra små sköna inhopp roar mig mer.
Scenografin för scenerna på stranden håller inte måttet, det kändes snarare som en tom scen. Tur att paret Falkman och Nordin räddar det hela då.
De kärleksfulla tonerna från Sång på stranden biter sig fast och vill ni lufta fjäderboan är Oscarsteatern helt rätt ställe i höst. Men min favorituppsättning av La cage aux folles förblir den på Östgötateatern (1993), då Jörgen Mulligan och Christian Zell överglänste paljetterna.