Gudinnan Persefone blev av Hades bortrövad till sitt underjordiska rike. Hennes mor, Demeter, sökte efter henne. Letandet tog alla Demeters krafter, hennes plikter att ansvara för fruktbarhet och växtlighet blev lidande och människorna svalt.

Då ingrep Zeus till människornas räddning, men Hades ville inte släppa ifrån sig Persefone så lätt. Han trugade i henne ett äpple eftersom de dödas föda band henne till underjorden för evigt. Men Zeus utverkade en kompromiss: antalet kärnor i äpplet fick avgöra det antal månader som Persefone fick vistas i det fria.

Nio månader om året återförenades hon med Demeter, som lät jorden blomstra, tre månader var hon dömd till Hades under vilket all växtlighet vissnade och dog.

Persefonemyten förklarar årstidernas uppkomst, men när poeten Lotta Olsson sätter versfötterna
i den - hon skriver rimmad dikt - i sin nya diktsamling Himmel i hav blir det en berättelse om relationen mellan mor och dotter, ja en berättelse om moderskap: "Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma. Och världen verkar
likafullt bestå, fast ingenting blir någonsin detsamma".

Här möter vi Demeters röst, övergiven och klagande och mot den Persefones nyktra motstämma som berättar om det ofrånkomliga steget från barndom till vuxenhet, från dotter till mor.

Låt vara att Lotta Olssons slutpoäng i sista strofen blir lite banal och fadd, annars tar hon väl tillvara på möjligheterna i sin tolkning av myten - ett verk som skulle passa mycket bra som hörspel.