Efter flera språkvetenskapliga böcker markerar Ola Wikander en ny riktning i sitt författarskap.
Med Serafers drömmar har han skrivit sin första fantasyroman, och lagt grunden till en planerad trilogi.

Det är med viss skepsis jag slår upp den omfångsrika första volymen och börjar läsa. Men efter några kapitel inser jag att Wikander har tagit ett logiskt nästa steg.

Med sin passion för språk, sina kunskaper om forntida kulturer, har han goda förutsättningar att kunna berika fantasygenren.

Serafers drömmar inleds med en intensiv jaktscen som anger tempot för resten av boken. Texten befinner sig därefter i ständig rörelse, från myllrande marknadsplatser till palatsfester och slagfält. Berättelsen pendlar mellan ljus och mörker, humor och allvar.

Ibland blir kasten väl tvära. Det är som om Wikander inte tagit sig tid att stanna upp och fundera, inte kunnat bestämma sig för var fokus ska ligga. Serafers drömmar är å ena sidan en bok upptagen av röster och språk, å den andra en traditionell historia om hjältemod och kärlek.

Jag läser den som en ungdomsbok, och som sådan befinner den sig på en ovanligt hög nivå. Men det är inte självklart vilken som är dess tänkta målgrupp. Språkbruket är avancerat, karaktärerna nyanserade och intrigen stundtals väldigt spännande. Men historien bjuder inte på några stora överraskningar.

Det som får Ola Wikanders bok att stå ut bland andra i genren är hans skaparglädje. Den lyser igenom och är svår att värja sig mot. Jag förväntar
mig en fortsättning på berättelsen som fullt ut får mig att dela hans entusiasm.