En kolsvart trast slår sig ner på en klätterställning. Som ett förebud sitter den där innan fler och fler samlas och de till slut förmörkar skyn när de lyfter. Salman Rushdie använder Hitchcocks bildsymbolik från filmen Fåglarna i sin memoarbok Joseph Anton. Där motsvarar ayatolla Khomeinis fatwa mot honom 1989 för hans roman Satansverserna den första svarta fågeln och terrordåden den 11 september 2001 det ögonblick då himlen förmörkas av fågelvingar.
Och terrorn i religionens namn pågår, det visar de händelser som en amerikansk Muhammedfilm just utlöst. Själv står Rushdie kluven inför det han åstadkom genom Satansverserna. Han har visserligen sett ökad tolerans beträffande yttrandefriheten i muslimska kretsar och en arabisk vår breda ut sig. Men han noterar också författares och förlags ökade försiktighet med det de skriver eller ger ut.
Joseph Conrad och Anton Tjechov är Rushdies favoritförfattare. Deras förnamn gjorde han till sitt namn, när han måste ha täckmantel de nio år han levde under dödshot och med en stor prissumma på sitt huvud. Joseph Anton kallar han också sina memoarer.
Med dem frångår Rushdie ett löfte som han gav efter tre mastodontromaner, nämligen att skriva kort. Boken är en tegelsten och en god del av innehållet kunde ha avvarats.
Den Salman Rushdie som möter läsaren är både odräglig och fängslande. Men nära själva människan kommer man inte.
Där finns barnet som lyssnar till föräldrarnas gräl och till den koleriske alkoholberoende faderns otro och respekt för intellekt och argumenterande.
1961 lämnar trettonåringen Salman Indien för den engelska privatskolan Rugby där han inser att det finns tre synder: att vara utländsk, att vara klyftig och att vara oduglig i idrott.
Inte förrän skolåren är över berättar han för föräldrarna om helvetet han genomlevt.
I tretton år var Rushdie obrottsligt trogen sin första kärlek och hustru Clarissa, mamman till hans äldste son.
Denne pojke ägnas kärleksfulla passager och Rushdie beskriver sin frustration under alla de år då de måste mötas i hemlighet, medan han flyttade från bostad till bostad, beskyddad av poliser, alltmedan allmänheten vrålade om vad det kostade skattebetalarna.
Sedan följer de på rad, fruarna: Marianne Wiggins som själv skulle bli uppburen författare, Elizabeth West, den unga förlagsanställda som han blev blixtförälskad i och som födde hans andre son. Och så fotomodellen Padma som han tidvis delade liv med i Amerika i sex år. "Varför?" frågar han och svarar: "kanske var hon helt enkelt så underbart jävla läcker att det var omöjligt att lämna henne". Så gifte de sig och sen stack hon.
Till Svenska Akademien kom Rushdie för att ta emot pris och blev besviken för att Kerstin Ekman och Lars Gyllensten inte var där. De kunde svalt sin ilska och försonats, tycker han. De hoppade ju som bekant av i protest mot Akademiens mesiga hållning när det stormade kring Satansverserna.
Hetast är Rushdie i sin beskrivning av hur ett offer blir fånge, när han skyddas mot dem som traktar efter hans liv. Att inte kunna låta sitt barn sova över, att behöva tillstånd för varje rörelse, det ser Rushdie som fasan. Han ser också hur obetydligt hans privata drama är jämfört med allt blod som flyter i Satansversernas spår och jämfört med den stora tidsdramatiken, Himmelska fridens torg, World Trade Center...
Litteraturens kraft är det hans memoarbok betonar mest. Hur den landsförvisade skalden Ovidius fortsätter att tala till oss från den romerska antiken, hur den ryske skalden Mandelstam och den spanske poeten och dramatikern Lorca inte kunde tystas av fängelse och kulor. Och underförstått hur han hoppas att Satansverserna ska leva i kraft av sin litterära lödighet och inte på grund av virveln av religiösa och politiska känslor den rivit upp.