Visserligen handlar Roberto Bolaños romaner nästan alltid om författare och litteratur, men även om temat varit framträdande i böcker som De vilda detektiverna, Amulett och 2666 har han inte behandlat ämnet med större konsekvens än i Nazistlitteratur i Amerika.
Boken består av ett trettiotal fiktiva författarmonografier, som berättar om en minst sagt brokig samling litteratörer både i Syd - och Nordamerika. Men det hör till saken att de dyker upp i en högst verklig värld där namn som Jorge Luis Borges, Ernesto Sabato, Julio Cortázar och Allen Ginsburg har hemortsrätt. I ett av kapitlen uppsöks den sistnämnde av poeten och fotbollspelaren Jim O´Bannon på ett hotell i New York 1962, men mötet utmynnar i slagsmål när Ginsburg föreslår att de ska lägga verserna åt sidan och ha sex.
Roberto Bolaño förklarade - han dog 2003 - i något sammanhang att han inte såg sig som arvtagare till den magiska realism, som drev fram den sydamerikanska boomen på femtio- och sextiotalen. Stilmässigt finns det avgörande skillnader, men ändå skymtar man samma turbulenta och halsbrytande verklighet som i Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosas romaner.
Nazistlitteratur i Amerika befolkas av författare som uppvisar olika grad av begåvning, men har det gemensamt att de politiskt hör hemma långt ut på högerkanten. I boken uppträder underbarn, fantaster och mordiska vettvillingar för vilka litteraturen bara är en bisyssla.
Författarbiografierna reflekterar sociala och politiska omständigheter som växlar mellan parodi och mardröm. Man ler lite när man läser om Edelmira Thomson de Mendiluce, som debuterar i femtonårsåldern med diktsamlingen Till pappa. Det blir inträdesbiljetten till ett mondänt societetsliv som senare för henne till Europa där hon i slutet av 1920-talet råkar en blivande diktator vid namn Adolf Hitler. Denne lyfter upp hennes dotter Luz och förklarar att det är en underbar flicka. Händelsen blir inte bara avgörande för Edelmira, utan återkommer också i det kapitel som ägnas dottern.
Vid en jämförelse förfaller Argentino Schiaffinos tillvaro mindre salongsmässig. Han kallas allmänt för Fetknoppen och när han inte uppträder som diktare leder han ett av Boca Juniors våldsammare supportergäng.
En kritiker förklarar att hans liv kan liknas vid Rimbauds, men inget tyder på att det också gäller författarskapet. Ryktet säger i alla fall att Fetknoppen har ett förflutet som medlem i en argentinsk dödsskvadron. Han och Edelmira representerar fall där samtidshistorien skrivs in i biografin för att senare mynna ut i en litteratur, som står i ett siamesiskt förhållande till politik och maktutövning.
Men också när verkligheten visar sig som mest gastkramande behåller Roberto Bolaño ett tämligen torrt tonfall som understryker att det rör sig om ett slags lexikon. Ironin är uppenbar och antyder vad som går förlorat på vägen mellan verklighet och text, men man anar också något desillusionerat som berör intellektuellas benägenhet att inta statistroller också när brutaliteten blir som mest uppenbar.
Författarna i Nazistlitteratur i Amerika kunde lika gärna ha varit de kommunister som under förra seklet besjöng Josef Stalin och kanske är all litteratur i någon mån korrumperad. Emellanåt blir följderna mer tragiska än andra gånger, men Roberto Bolaño visar samtidigt att denna kompost av makt, ideologi och brist på andlig resning också är en näringskälla för nya verk.
Att det är något som måste berättas om och om igen.