Under signaturen Fru Z levererar Suzanne Brögger samtidskritiska betraktelser i brev ställda till landets regent, prinsen av Mogadonien. Både rollen och formen fungerar alldeles utmärkt.

Fru Z är en Grande Dame som obehindrat rör sig i de finare kretsarna men också ömmar för de mest utsatta - som kvinnor, konstnärer och invandrare. Vilka alla bestås sina hyllningar kontrasterade mot den obildade medelklassen.

Ett vulgärt folk som genom medier och egen självgodhet försänkts i ett somnambult tillstånd. Vars väckelse är de fria andarnas - konstnärerna, författarna, de intellektuella - uppgift. De yngres. Men var finns de? Inte i Danmark i alla fall. Fru Z är oroad.

Hon är kokett, lite vimsig, pladdrig - och alldeles skarp i sin oro över tillståndet i världen i allmänhet och i det lilla landet i synnerhet. Åtskilligt internt danskt passerar obemärkt, men också de infamt kända företeelserna som Muhammedkarikatyrer och invandringspolitik.

Brögger skriver här en sorts miniessäer utifrån en position som trots sina nätta poser inte förmenar den intellektuella skärpan i samtidsanalysen, tvärtom förstärker den; särskilt som det naivt-underdåniga tonfallet kontrasterar å det grövsta med obekvämligheten i det sagda.

Brevformen korresponderar kongenialt med det framsagda. Tar loven av gnäll, främjar skvaller, tillåter stundom halsbrytande resonemang och snedsprång. Och när Danmark blir för litet ligger resten av världen öppen att ta tempen på.

Breven bör läsas som brev en gång var avsedda att läsas - ett i sänder. Lagda å rad som här kan det bli lite väl mycket åsiktsfyrverkeri. Men det är en muntert formulerad bedrövelse.