Efter tre med rätta hyllade diktsamlingar gav Johannes Anyuru, född 1979, häromåret ut en roman, Skulle jag dö under andra himlar. Den var intressant, men en smula svajig. Hans femte bok är minst av allt ofokuserad.

Förmodligen har Anyuru med denna roman, En storm kom från paradiset, skrivit sin hittills mest förtätade bok. Kanske hans bästa, definitivt den mest uttalat personliga. Jag tycker mycket om den.

P är författarens pappa. Han vill flyga. Utbildar sig till stridspilot i Aten. Träffar K, vars familj vill att han lämnar dem i fred. K har bevars förlovat sig med en grekisk officer. Afrikaner är inte välkomna överallt.

Men Afrika är i sig självt en konflikthärd, fylld av stamtänkande, kungadömen och våld. Hur skall P förhålla sig till Idi Amin, diktatorn som tagit makten i hans hemland Uganda? Annars är den afrikanska rörelsen lagd åt vänster, med Zambia och Tanzania i spetsen. Maos lilla röda inspirerar till kamp.

Eftersom Amin anses vara höger hamnar P i trubbel. Och när sonen, författaren alltså, sedermera lusläser Franz Fanons kanoniska verk, Jordens fördömda, kommer kombinationen av nationalism och socialism i tydligare dager.

Kolonialismen präglar annars denna kontinent. Linjalers makt, ekonomiska och politiska intressen. Slumpens övertag. Trots ett närmande till islam och bröders betydelse befinner sig Anyurus roman långt ifrån pamflettnivån.

Snarare är det en sorgesam betraktelse över en värld där människor lurar varandra och sig själva. Där tillvaron osäkras och alienationen trots alla släktband brer ut sig. Att veta var man kommer ifrån innebär inte nödvändigtvis att man vet var man hör hemma, eller vem man får vara.

Till allt annat fördjupar Anyuru denna gång på mångfacetterade vis diasporans villkor. Hur det verkligen är att leva kring gränser, med flyktberedskapen ibland som enda vän.

Mest är romanen en sårig dialog mellan levande son och död far. En genomgestaltad, levandegjord och rekapitulerad berättelse där läsaren ibland anar författarens skälvan och nerver. Visst kan han skriva, nog så poetiskt, om aerodynamik och frihetslängtan, men hur nära orkar han komma pappans öde i Göteborg?

Rätt nära, skall det visa sig. I grunden är detta en sorgesång, framförd på bitterljuv prosa, med hållningen hos ett lika starkt som vankelmodigt samvete. En mörk berättelse som andas hopp. Ett terapiarbete med stora konstnärliga värden.

P ville bara flyga. Den förbannade politiken, och ekonomin, kom emellan. Sonen skriver detta utan pekpinnar, det är bra.