Colm Tóibin hör inte till de författare som rotar sig i ett landskap för att sedan återkomma till det i bok efter bok. Debutromanen Flammande ljung utspelar sig på Irland, Natten utanför i Argentina och i Mästaren skildrar han Henry James fem år långa vistelse i engelska Sussex.
I En lång vinter har handlingen flyttats till spanska Pyrenéerna och det karga bergslandskapet blir spelplats för ett iskallt familjedrama.
Miquel har återkommit efter en två år lång militärtjänstgöring och upptäcker att något har hänt under hans frånvaro. Hans mor uppträder besynnerligt och till slut går det upp för honom att hon blivit alkoholiserad under hans frånvaro.
En dag är hon borta, några grannar har sett henne ge sig iväg. Samtidigt faller den första snön och det blåser upptill storm. Snart är vägarna oframkomliga, vilket omöjliggör spaningsarbetet. När alla andra ger upp fortsätter Miquel att söka efter henne på egen hand, men hon förblir borta.
Kvar på gården är bara han och den buttre fadern. När ingen av dem klarar av att sköta moderns sysslor anställer de en ung man från en by i närheten.
Att städsla en flicka är omöjligt eftersom de inte kan erbjuda lämpligt husrum, men den unge, föräldralöse Manolo sköter hushållsgöromålen utan anmärkning.
Det hela utvecklas till ett omvänt Oidipus-drama och faderns ironiska kommentarer om att Manolo en dag kommer att bli en duktig husmor markerar att den ursprungliga ordningen har rubbats. Manolos närvaro skapar också ett erotiskt spänningsfält, som väcker något hos Miquel. Men som alltid hos Colm Tóibin är det bara vagt antytt och här påminner det snarare om ett sätt att överleva sorgen efter den förlorade modern.
Trots att Miquel redan står i begrepp att ta steget ut i vuxenlivet, innebär moderns försvinnande en förlust av allt som tidigare gett livet på gården färg och atmosfär. Kvar finns bara de kärva villkor som stakas ut av fadern och Manolos närvaro påminner om möjligheten att fly undan en grov och hämmad maskulinitet.
Det kunde ha blivit schablonmässigt, men Colm Tóibin visade redan i Mästaren prov på en sensibilitet som bär honom förbi den sortens invändningar.
En lång vinter är kanske inte den mest realistiska skildringen av livet i de pyrenéeiska bergen vid femtiotalets slut.
I stället rör det sig om ett kammarspel som utspelas mot ett skickligt tecknat kulisslandskap, men det betyder inte att trovärdigheten i berättelsen går förlorad.