På lördag är det premiär, rentav Europapremiär, för musikalen, vars manus och musik hämtats från New York och Broadway. Men som har Östgötateaterns eget signum och valda tillägg i form av cirkuskonster.

Ridån glider upp och vi ser en förvriden men inte särskilt funktionell järngrind inramad av en gotisk kyrkogårdsscenografi och en vargul måne i bakgrunden.

Och här kommer de: Gomez (Christian Zell), Morticia (Petra Nielsen), Wednesday (Jenny Holmgren), Pugsley (Fabian Nikolajeff eller Kalle Jansson), Onkel Fester (Jesper Barkselius), betjänten Lurch (Jan Unestam) och Gammelmor Addams (Gunnel Samuelsson). Onkel Fester med sin Harpo Marx-liknande plastik dansar så att han väcker upp ännu äldre förfäder ur sina gravar och några av dem slår höga frivolter av förtjusning på Pistoriuslika ben.

- Vi satt på mitt rum och lyssnade på musiken och genast höjdes koncentrationen i rummet, berättar teaterchefen och tillika översättaren Johan Celander om hur de upptäckte musikalen Familjen Addams.

Från början är Familjen Addams en tecknad satir som blev svartvit tv-serie, som blev tecknad film och spelfilm och musikal och genom otaliga transformationer nu landat i Norrköping.

Skådespelarna har närmat sig sina karaktärer på olika sätt.

- Jag har inte sett nåt av Addams tidigare, så jag har inget att förhålla mig till, säger Jesper Barkselius till mig på scenen där han möter iförd en nästan normal amerikansk fotbollsdräkt.

- Jag har tittat en del på de ursprungliga teckningarna Det finns nåt där, en svärta, eller sorg. Det är det som gör det intressant, säger Gunnel Samuelsson som spelar 102-åriga Gammelmor Addams.

- Min Fester vill förändring, säger Jesper Barkselius.

För det är det som är Familjen Addams problem: de vill vara som de är men konfronteras med normaliteten när Wednesday, nu tonårig, blir kär och vill gifta sig med den alldeles vanlige Lucas.

- Det är ju fortfarande väldigt amerikanskt. Vår dotter ska gifta sig, ja varför ska hon egentligen det, säger Gunnel Samuelsson.

Men att ställas inför sin relation till och beroende av normalitet är allmängiltigt, för att inte säga normalt.

- Satiren finns kvar i denna komedi, säger regissör Mattias Carlsson. Vi behövde lite extra krydda och det står cirkusartisterna för, det har varit min uppgift att integrera dem i handlingen och scenografin.

Magnus Möllerstedts scenografi, som vi får se några glimtar av, beskrivs som ett levande hus och kallas av koreografen Cynthia Kai för "Harry Potter-liknande".

Scenen är plötsligt tom. Men bara tills på lördag, då scenen på nytt fylls av levande och döda.