I centrum, på flera sätt, av filmen står filmregissören Simon som inte har filmat på tio år. Huvudrollen spelas av regissören Renaud Cohen själv, som inte heller har filmat sedan Quand on sera grand (2000). Därifrån fortsätter leken med filmen som illusion.

Simons verklighet ställs på ända när han upptäcker en stor knöl på huvudet och får veta att han kanske bara har månader kvar att leva. Han bestämmer sig för att göra en till film, trots all ångest som har med skrivande, finansiering och relationer att göra.

Komedi, jo lite rolig är den till en början, men filmen har ett stort problem och det är att Simon framstår som en sorgset hundögd martyr. Den tröttsamma egocentriciteten är inte alls lika självironiskt elegant som hos förebilden Woody Allen. Snarare patetisk.

Meta-fiktionen är däremot filmens starkaste sida. En del sanning finns det också i beskrivningen av skaparångesten, men den har vi ju å andra sidan sett många gånger förut. I slutändan är det tråkigt nog en film som mer avskräcker från skapande än inspirerar.