det är bara det att polsk film inte längre når utanför landets gränser av egen kraft. Hur det ligger till med kvalitetsnivån på polsk film i allmänhet är mig okänt men en sak är säker - en film som Wojciech Smarzowskis Rose vore värd att spridas även utanför filmfestivalerna.

Filmen börjar när andra världskriget är i sitt slutskede. Den plågsamma öppningsscenen är från det misslyckade Warszawaupproret 1944 där den svårt sårade Tadeusz bevittnar hur hustrun våldtas och dödas av tyskar. Tyskarna är på reträtt och ödelägger allt längs sin reträttväg västerut. Österifrån kommer sovjetsoldaterna som härjar och plundrar och våldtar kvinnor.

Mitt i detta kaos vandrar den tillfrisknade Tadeusz och slutligen finner han sin tillflykt hos Rose som äger en gård i den del av nordöstra Polen som bär namnet Masurien (dansen mazurka kommer därifrån). Eftersom masurerna stod på tyskarnas sida utsätts de för förföljelse och Rose är ett ständigt offer för hatattacker. Tadeusz känslor för henne växer sig allt starkare och han gör allt han kan för att försvara henne.

Rose är en på alla vis stark film som växelvis upprör och fängslar. En film som man verkligen inte vill ha osedd.