Nej, mer än fint till och med när Augustin Dumay spelar solo i Mozarts tredje och femte violinkonsert samtidigt som han leder besökande Jönköpings Sinfonietta. Att parkett var långt ifrån fullsatt måste skyllas på att det bara var dagar sedan Franz Welser-Möst var på besök. Olycklig planering? Detta var en konsert som helt klart hade förtjänat mer marknadsföring i förhand.

Augustin Dumay tornade svartklädd och smal upp sig över musikerna som satt i en halvcirkel runt honom. Han dirigerade nästan aggressivt vilket gav sinfoniettan en klädsam energiskjuts, samtidigt som han själv spelade innerligt, med en behaglig ton som knappast gick att tröttna på. Dumay spelade och ledde utan noter. Närvarande, med respekt för originalet, men också lekfullt och utan förkonstling. Dansant. Wolfgang Amadé Mozart var bara nitton år när han komponerade sina violinkonserter i slutet av wienklassicismens sjuttonhundratal, men redan långt före sina äldre kollegor. Detta var utan tvekan den vackraste tolkning av dessa jag har hört.

I avslutande ”Jupitersymfonin”, nr 41 – glad och lättsam – trädde den lilla orkesterns instrument fram utan solist. De femton stråkarna var få när pukor och trumpeter, fagotter och horn krämade på, men alla spelade nästan alltid mycket lyhört. Sinfoniettan har en glasklar disposition där alla hörs mycket väl. Det bäddar för klangvariationer.