Fakta
LARS GUSTAFSSON
Mannen på den blå cykeln
Atlantis
Lars Gustafssons gnostiska universum kan uppstå lite varstans: i Berlin på jakt efter Herr Gustafsson själv, i de virtuella landskapen hos minst två eller tre versioner av Bernard Foy eller i de texanska campusmiljöerna som skymtar i hans amerikanska romaner. Sedan några år utspelar sig Lars Gustafssons berättelser i Sverige, inte sällan i de västmanländska trakter - Västerås med omgivande bruksorter av bergslagskaraktär - där han är uppväxt. Det är här det underskattade storverket Fru Sorgedahls vackra vita armar utspelar sig.
Hans nya roman, Mannen på den blå cykeln, har en än tätare personlig koppling. Den emanerar ur en samling sepiatonade fotografier vars skapare var Einar Gustafsson, författarens far. Tillvägagångssättet kan påminna lite om den tyske författarens W.G. Sebald. Han använder bilder, slumpmässigt funna såväl som autentiskt personliga, för sina prosaverk. Fast Gustafsson är ingen plagiatör; modellen för hans romaner har ofta en annan upphovsman men tillverkningen och slutresultatet är alltid och omisskännligt hans egen.
Jag tror mig ha läst någonstans att Einar Gustafsson sålde dammsugare på den västmanländska landsbygden på 40-talet. Mannen på den blå cykeln heter Jan V. Friberg och säljer Electrolux hushållsmaskin Assistent. Året är 1953 och på den västmanländska landsbygden har industrisamhället ännu inte skapat något behov av detta påfund - kvinnor med eller utan stärkta förkläden tjänar heltid i köken på såväl småjordbruk som herrgårdar. Janne Friberg utför ett hopplöst arbete. Han är en svensk Sisyfos.
Men om Fribergs färd börjar i en realistisk, fullt påtaglig och igenkännbar svensk efterkrigstida verklighet tar den honom till en drömspelsartad verklighet, där huvudpersonen både blir och är en annan. Stundtals doftar romanen av Selma Lagerlöfs sägenfantasy, men den knarrar gammalmodigt folkhemsromantiskt. Ska man bestämma dess position i det vidsträckta landskap som är Lars Gustafssons författarskap ska jag ge två referenspunkter. Den första är En kakelsättares eftermiddag - en realistisk berättelse om att vi inte vet vem vår, eller vilka våra, uppdragsgivare är - och den andra Bernard Foys tredje rockad med sina olika, eller likvärdiga, nivåer av verklighet.
Så, hur går det för mannen på den blå cykeln? Vad vet jag att berätta mer än det förflutna är en dröm och en verklighet som båda realiseras i Lars Gustafssons universum.