Nobelpriset i litteratur är ingen tävling, det är en utmärkelse och kanske den finaste när det gäller konstarten litteratur.

Men bevakningen av denna årliga händelse har sina tävlingsinslag. Gemensam start, klockan
13 och innan dess påbjuden sekretess som ofta håller.

Fältet av Sveriges samlade kulturjournalister är ansenligt; de flesta av dem vill delta och alla vill givetvis göra sitt bästa och snabbaste.

Men när det kommer till skrällar, och årets Nobelpristagare Mo Yan är en sådan, innebär den kraftprov för kulturjournalistkåren. Jag lovar att det googlas, kopieras och klistras friskt i tomma textfält.

Själv tillhör jag en av de många svenskar som inte läst en rad av Mo Yan. Det oroar mig inte eftersom jag i min närhet har dem som verkligen har det.

NT:s frilansande litteraturkritiker Jan Karlsson visade redan i onsdagens tidning att han kände till och hade läst Mo Yan. Härintill bevisar han det på nytt.

För mig är det också ett bevis på hur viktiga dessa hårt arbetande frilanskritiker är, på NT såväl som på alla andra tidningar
i Sverige.

Men Janne och andra hade inte kunnat läsa Mo Yan om inte det mindre förlaget Tranan - med inriktning på litteratur från ovanliga språkområden, inte minst i Asien - hade givit ut honom. Återigen har ett litet förlag slagit de stora - Albert Bonniers, Norstedts, Wahlström & Widstrand - på fingrarna.

Småförlagen och frilansjournalisterna är guld värda för Sverige, låt vara att det är Mo Yan som tar hem den största potten.