På skyddsomslaget till den svenska översättningen av Vitlöksballaderna från 2001 finns ett yttrande signerat Kenzaburo Oe: "Om jag fick möjlighet att utse en Nobelpristagare, skulle det bli Mo Yan."
Oe, själv pristagare 1994, har alltid ägt en konstnärlig blick utöver det vanliga. Ett estetiskt spårsinne som alltså även visade sig vara profetiskt. För egen del är jag själaglad över Svenska akademiens beslut. Samtidigt en smula överraskad.
När Göran Malmqvist valdes in bland de aderton förstod alla med någorlunda inblick i den finkalibrerade kremlologin att en kinesisk författare snart skulle få Nobelpriset. Valet föll år 2000 på Gao Xingjian, bosatt i Paris och enligt åtskilliga nationalister mera europé än kines. Liknande omdömen har fällts kring den av västerländsk surrealism och senmodernism influerade poeten Bei Dao.
De nobla stalltipsen för en mera hemtrogen och robust realistisk författare pekade länge i riktning mot Li Rui, även han en eminent prosaist, därtill och i likhet med Gao översatt av just Malmqvist. Men nu är det Mo Yan som gäller. Plus hans, såvitt man förstår, fantastiska översättare Anna Gustafsson Chen och det ambitiösa förlaget Tranan, som gjort ofantliga och långsiktiga insatser för att sprida kvalitetslitteratur från alla kontinenter, utanför den annars så dominerande anglosaxiska språkvärlden.
Om romanen med vilken Mo Yan introducerades på svenska, Det röda fältet, utspelas under 1920- och 30-talen (många känner igen den från Zhang Yimous vidunderliga filmatisering) så ligger de bägge andra överförda romanerna betydligt närmare i tiden. Därför tycks de också vara mera socialt och politiskt drabbande.
Den helt färska, Ximen Nao och hans sju liv, sveper över ett halvsekel, från revolutionsyrans och samhällsförändringarnas 1949-50 till den nya sköna tid där ekonomin är fri men politiken alltjämt hårt hållen i ett mindre demokratiskt sinnat skruvstäd.
Och min personliga favorit, Vitlöksballaderna, utgår från ett faktiskt bondeuppror daterat så sent som 1987, två år innan massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking släckte hoppet för miljontals människors drömmar om ett samhälle präglat av mänskliga rättigheter och politisk pluralism.
Miljöskildringen är hemtam för Mo Yan: den påvra landsbygden i nordöstra Kina. Där skapar han utifrån faktiska bondevillkor och maktförhållanden ett litterärt universum som ibland kallats magiskt och jämförts med den latinamerikanska variant som främst turnerats av Gabriel Garcia Márquez. Men den värld Mo Yan framskriver är råare, mera brutal och skoningslös.
Centralmakten i Peking och dess lojala underhuggare på vischan skyr inga medel för att kuva de sturska och stolta. Arresteringar, fängelsedomar, mord och självmord är legio. Den enskilda människan står lågt i kurs. Men romangestalternas inre kan aldrig riktigt kväsas, varför Mo Yan - trots alla mörka vittnesbörd - bevarar ett mänskligt frö i misären. Det är stor och tung epik med betydande inslag av saga, myt, legend.
Just som jag satt och bläddrade i de tre romanerna ringde en nyhetsbyrå och undrade om det inte var svårt att läsa Mo Yan. Som vore Asien i allmänhet (trots alla turistförbindelser med Thailand) och Kina i synnerhet per definition en främmande kontinent. Kanske är det den forne akademiledamoten Artur Lundkvist som spökar? Han menade ju att någon kines aldrig kunde komma på tal för nobelpriset, emedan tankemönstren där borta i öst var så radikalt annorlunda våra.
Och till alla rättrogna västerlänningar som nu med hänvisning till vad nobelpristagaren lär ha påstått om Maos kulturpolitik kallar Mo Yan för maktkramare och postum fursteslickare vill jag bara säga: läs hans romaner först. De är i sanning maktkritiska, även mot Mao. De är dessutom större än så, då de inte idealiserar eller romantiserar den underordnade bondebefolkningen. Litteratur handlar inte om rätt eller fel. Litteratur är att skildra den ena sidan och den andra och allt som existerar däremellan. Det gör Mo Yan. Det gör honom till en värdig Nobelpristagare.