Det är så uppenbart. Respekten och kärleken till det som hör till Italien. Det finns här, på restaurang Pappa Grappa.

I den gamla källarlokalen med rundade varv, stoltserar trälådor från renommerade italienska vingårdar, tavlor med motiv som inspirerats av någon pittoresk gammal by i Italien. Till och med menyerna har en kul italiensk touch och liknar ett skivomslag (som i och för sig har gjort sitt, med tanke på att de var rätt slitna). På en griffeltavla högt upp på väggen, vid baren, finns dagens komplement till vad menyn har att erbjuda. Träborden med de tillhörande enkla stolarna för tankarna till en enkel trattoria i Italien, där fokus
i stället ligger på att få sig en tallrik god mat.

Smakerna sammanfaller

Till förrätt blir valet inte särskilt svårt. Vad är mer italienskt än en insalata caprese, eller en sallad från Capri som det egentligen betyder. Salladen serveras på ett avlångt, rektangulärt fat och där tre stora halverade härligt illröda tomater täcker hela tallriken. Tomaterna är i sin tur täckta med skivad mozzarellaost och stora gröna blad av färsk basilika, som verkligen doftar Italien. Till denna rätt serveras två olika sorters oliver - kalamatesoliver och små, fina oliver, troligtvis från sydfrankrike. De senare anses vara av den mer exklusiva sorten. Svarta strängar av balsamicokräm har ringlats över tomaterna och ser verkligen inbjudande ut.

Hela rättens smaker sammanfaller, den mjuka mozzarellan, sältan från oliverna och balsamicon "gör" hela rätten. Tomaterna var av fin kvalitet, men det hade uppskattats om det gröna där kvisten suttit hade skurits bort. Brödet som serverades till hade gott och väl kunnat tjäna som både för-och varmrätt, så välsmakande var det. Ett enkelt ljust bröd av lantbrödstyp som skulle doppas i en skål med olivolja. Inget smör, bara olivolja. Precis som i Italien. Olivoljan var i sig väldigt smakrikt, med en nypa flingsalt i och hade en fin, gyllengul ton. Ett dopp med ett stycke brödbit i oljan och smaken satt kvar, länge. Personalen var lyhörda för vårt tycke för det italienska brödet, för vips så serverade de mer bröd. Vi antar att vi inte var de första att gilla det.

Anonym smak på purén

Vi väntar med spänning på huvudrätten, ugnsbakad spädgris, för oxfilé, tryffelcreme och svamp var en himmelsk symfoni i ren dur. Den ugnsbakade spädgrisen serveras tjusigt upplagd i en slags djupare tallrik, där potatispurén ligger i botten och blad av krasse ligger som en krona runt om grisen. Potatispuréen var lite väl tunn och hade väldigt anonym smak. Som tur var fanns den något söta äppel- och päronchutnyn som tillförde rejält med smak av säsongens frukter. Köttet från grisen, var fint genomstekt under det knapriga grisskinnet. Det vi hade kunnat vara utan i denna rätt var skyn i botten av tallriken som trängde in i moset och gjorde det mer poröst.

Den andra huvudrätten, penne con puntine di carne, det vill säga pennepasta med strimlad oxfilé, tryffelcreme och svamp var en himmelsk symfoni i ren dur. Bortsett från att mängden av pennepastan kunde ha varit något mindre, gav denna rätt på en smakupplevelse. Den ljusbruna tryffelkrämen och sältan från svampen var ett bra val till den strimlade oxfilén, som dock mycket väl kunde varit några fler.

Klassisk panacotta med bär

Medan vi sitter och väljer bland desserterna, fylls lokalen på med gäster. Det verkar som om det är många affärsbekanta just denna kväll, men här och var ser vi även några familjesällskap och par på tu man hand. Det är rätt så högljutt i lokalen. Ljudet studsar mot de vita källarväggarna och det tar inte lång stund förrän ett ekande sorl av röster fyller hela restaurangen och per automatik höjer de flesta av gästerna rösten för att göra sig hörda.

Tillbaka till efterrätten. Vårt val föll på en klassisk pannacotta med bär. Just denna pannacotta skiljer sig något från andra, eftersom den även innehåller mascarpone (italiensk färskost). Smaken av färskosten är inte så utmärkande, men konsistensen blir mer kompakt och aningen mer syra tycker vi oss kunna ana. Rätten serveras för övrigt elegant på ett stort runt fat med plats för pannacottaskålen i mitten. En kompott av blåbär, hallon och physalisfrukt fungerar utmärkt till den lena, mjuka smaken i pannacottan. Ett blad färsk basilika och några strängar halloncoulis över tallriken ger även rätten viss estetik och den ser väldigt läcker ut när den serveras till bordet.

Till och med personalen ser lite stolta ut, när de serverar, sett till hållning och sätt att prata på. Och det ska de vara. Stolta, alltså. För mer italienskt och mer kärlek till maten än så här, är svårt att få någon annanstans i Norrköping.