Det är nästan tomt på den utbyggda verandan, alldeles intill puben Highlander Inn. Några löv har blåst upp på borden och när vinden har börjat bita som mest i kinderna, känns det skönt att kliva in i den uppvärmda lokalen med inspiration från Skottland.

Färgerna i lokalen är murriga och går i mahogny med mossgröna detaljer. På väggarna hänger trätavlor med bland annat golfmotiv och motiv från Wimbledon. En snygg detalj är också hyllor med franskt inbundna bokryggar.

Någon vägg i puben är klädd i skotskrutig tapet i klassiskt rött och grönt och en vägglampett i gammeldags stil med vågformad lampskärm ger ett svagt sken, till den i övrigt dova belysningen i lokalen.

Det enda som faktiskt inte upplevs riktigt skotskt är musiken från högtalarna. Gungiga takter med Syster Sol känns något opassande i denna skotska pubmiljö, där man så flitigt ombesörjt många detaljer för att skapa den "rätta" känslan.

Prisvärd förrätt

Som förrätt beställer vi en skaldjurscocktail. Denna förrätt serveras ur ett högt glas på fot, med vågiga kanter och är generöst portionerad med räkor, kräftstjärtar och grönmusslor. Skaldjuren formar ett berg på toppen och under massan av skaldjur finns krispig isbergssallad samt hackad gul och röd paprika. Den här förrätten upplevdes mycket prisvärd, sett till den enorma portion av skaldjur som serverades till. Rhode Island-dressingen, som serverades till, motsvarade helt förväntningarna av hur en klassisk Rhode Island-sås smakar.

Till varmrätt väljer vi den rätt som restaurangen har döpt till sin egen, nämligen Highlanders plankstek på oxfilé. Rätten serveras på en planka som troligtvis sett sina bästa dagar, så bränd är den. Det spritsade potatismoset har fått en fin gyllenbrun ytfärg, men vi blir besvikna när vi känner att moset inte är gjort på plats. Eftersmaken på moset blir speciellt, efter att ha använt sig av pulvermos.

Köttet var av fin kvalitet, men serverades inte riktigt som vi önskat det. Oxfilén var inte "utbankad", utan hade sin naturliga tjocklek och hade inte tillagats tillräckligt länge, enligt vårt tycke.

Bearnaisesåsen var slarvigt upplagd på köttet utan vidare känsla. En tomatskiva hade placerats ovanpå moset och gjorde att moset blev något vattnigt, just där den legat. I ena hörnet fanns ett knippe haricots verts, inlindade i en baconbit. Några syltade kantareller, som man utlovat i menyn, fanns inte med i denna rätt, när den serverades till bordet. Däremot serverades syrlig paprika i småbitar, som placerats i en krustad. Vi förstod inte tanken med detta tillbehör, då det varken tillförde någon vidare smak eller estetik.

Fin service trots underbemanning

Personalen verkade vara något underbemannad. Trots detta, lyckades man hålla en lugn och fin servicenivå. Det var uppenbart att den personal som arbetade vid tillfället för besöket hade ett "vant" öga om gästen.

Den andra huvudrätten, grillspett med grekisk sallad och färsk pommes frites, serverades snyggt upplagt på ett svart, avlångt fat. Köttet från grillspettet hade dessvärre blivit något torra och hårda och den grekiska salladen motsvarade inte riktigt våra förväntningar över hur en grekisk sallad brukar vara. För det första var salladen alldeles för snålt tilltagen och för det andra saknade vi mer rödlök och mer fetaost. Salladen påminde mer om en vanlig liten grönsallad, fast med några fetaostbitar och feferoni.

Pommes friten som serverades smakade "billiga" pommes frites och hade en sådan här typisk mjölig eftersmak. Tsatsikin till denna rätt hade de dock lyckats med och var precis lagom krämig och med exakt rätt mängd vitlök utan att bli för stark.

Alltför hård dessert

Som avslutning på middagen valdes vaniljglass med jordgubbar. Desserten serverades ur ett klassiskt dessertglas på fot med vågiga kanter. Denna rätt upplevdes prisvärd. Jordgubbarna generöst tilltagna och skulle gott och väl kunnat fylla en näve, trots att de var halverade. Glassen var fin, utan kristaller. Det enda vi faktiskt backar på var grädden som troligtvis kommer från sprayburk. Det känns oftast på konsistensen och denna grädde var alldeles för "tunn" för att vara äkta.

Den andra desserten, husets chokladfondant med en kula vaniljglass och rårörda hallon, är läckert serverad på en fyrkantig tallrik. Chokladfondanten är toppad med en klick vaniljglass som börjat rinna nerför sidorna av fondanten. Ovanpå glassen, ligger i sin tur, ett par hallon.

Hittills ser desserten väldigt inbjudande ut. Men fondanten är alldeles för hård i konsistensen för att över huvud taget kallas fondant. En äkta fondant, är mjuk och rinnig av choklad inuti. Men nåväl, smaken av choklad är fin i alla fall.

För de gäster som har långt att åka, finns möjlighet till övernattning på Hotellhörnan i samma byggnad som restaurangen. När vi lämnar Highlander Inn, har baren fyllts på med vad som verkar vara restaurangens stammisar och som skämtar vant med personalen. Stämningen känns lättsam och opretentiös.

Lite som i Skottland, faktiskt. Det är bara kiltarna som fattas.